26 september 2015

En början-952

Lampan släcktes gång på gång. Ett lågt klickande hördes från strömbrytaren. Mona och jag satt tysta och tittade på det som skedde. Vi stirrade på strömbrytaren, men såg ingen hand röra den. Vad var det som hände? Ljuset tändes igen och jag släckte det. "Klick", lät det, och ljuset strömmade över våra bleka ansikten. Gardinerna vi dragit för det stängda fönstret rörde sig sakta och en kyla jag aldrig förut mött svepte in oss. Huttrande försökte jag prata men stoppades av en osynlig bindel över munnen. Stönandet från Mona ekade i rummet och jag vände mig än hit, än dit för att försöka få fatt vad det nu än var som retades med oss. Mina fingrar mötte tyget från Monas kläder och hennes händer grep tag i mina, vägrade släppa dem. Jag famlade över hennes kropp och märkte att en vägg av illaluktande mossa hängde över henne.
Jag fick äntligen av mig munkavlen och försökte se i mörkret. Stora skuggor uppenbarade sig ovanför mig och var på väg att landa på mig när ....
"Kerstin, du måste vakna. Pappa är superarg."
Jag låg intvinnad i täcket och hade sladden till hörlurarna ett varv runt halsen.
"Kerstin", fortsatte min lillasyster enträget. "Kom."
Hon sprang ut från rummet och av dunket att döma rusade hon vidare nerför trappan till köket i andra ändan av huset. 
Jag tittade på Mona som låg med huvudet på kudden och sov. Täcket låg helt stilla. Borde jag inte se henne andas, grubblade jag och rullade upp mitt täcke. Det luktade gammal svett och nikotin. 
"Mona", viskade jag och drog i henne täcke. "Dags att vakna."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...