24 oktober 2015

En början-963

"Det är ett världsproblem", muttrar jag och dyker ner i tvättkorgen igen. "Det fattar du väl att jag inte kan gå till jobbet med omaka sockor."
"Klart du kan", säger min man.
Jag skakar på huvudet och sliter upp klädplagg efter klädplagg, men hittar inga svarta sockor.
"Är det den här du letar?"
Jag vänder mig om och snappar åt mig sockan min man håller fram. Åh, så typiskt honom, tänker jag. Han har säkert stått och hållit den i handen hela tiden.

Det är nämligen så att han är en retsticka. Den värsta sorten till och med. Du vet de där man vill slå hårt med en stekpanna i huvudet.
"Är du inte glad att jag hittade den?"
"Varför sa du inte att du hade den", frågar jag och trär på sockorna på fötterna. "Jag har bråttom."
"Är inte du pensionär?"
"Vad har det med saken att göra", fräser jag och drar ner jackan från hängaren medan jag tar upp mobilen och kollar tiden.
Min man, som för övrigt heter Lars, lägger sin hand över min hand. "Kommer du ihåg vad vi pratade om när vi var unga?"
Han luktar sol, vind och hav, och huden är gyllenbrun.
"Vad menar du?"
"Jo, varje gång vi stressade till skolan med barnen och vidare till våra respektive jobb brukade vi ringa till varandra och tala om det som skulle komma sedan...när vi blev pensionärer. Om alla resor vi skulle göra, och hur skönt det skulle bli att sitta i varsin skön fåtölj och läsa en bok. Minns du det?"
Jag tittar på mobilen igen. Om fem minuter börjar min lektion i keramik, och efter det har jag lovat Maria att leverera tårtan till Fredriks kalas. Om nu bilen fungerar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...