Sommardagens sista strålar sken över den lilla sjön där Lillian och Pelle satt i en gammal eka och fiskade. Lillian vägrade att använda krok och hade i smyg klippt av den, medan Pelle glatt trädde på mask efter mask på sin krok och därmed fick napp. Att han inte hann med att kroka fast någon fisk såg han närmast som fräckt och var därmed på ganska dåligt humör.
"Hur går det för dig", frågade Lillian och tyglade sin längtan efter att be honom sätta sig ner. Båten gungade och årorna var hotande nära att glida ur sina klykor.
"Vad ser det ut som?"
Han blängde på henne och liknade tjuren som stod i hagen de passerat på väg ner till sjön. Det var bara ringen i nosen som fattades, tänkte Lillian och fnissade.
"Vad är det som är så jäkla kul? Skrattar du åt mig", fräste Pelle och drog upp metspöt och snurrade in reven med flötet. Han lade det längs med ekan på sitsarna och böjde sig ner över Lillian för att ta hennes spö. "Nu skiter vi i det här."
När han såg den tomma reven skrattade han och satte sig ner.
Lillian tittade ner i botten på båten där några daggmaskar flöt omkring.
"Varför sa du inget", sa han och höll reven mellan tummen och pekfingret. "Du måste ha haft en riktig bumling på utan att ha märkt det. Kanske en gädda."
Hon satt tyst, lät honom tro det han ville. Lillian ville tala om sanningen. Att det inte var för fiskens skull hon ville ut och fiska, utan för allt det andra- den friska luften, fåglarna som cirkulerade runt sjön, ron i att bara sitta och göra - ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.