En början-995

Jag satte mig på stenbänken och bröt av en ros som redan nickade. Buketten jag höll i bestod till nittiofem procent av röda rosor, men det var de sista fem jag älskade mest. Det hade varit svårt att hitta förgätmigejen och det krävdes många fler än jag trott. Jag satte rosen bakom örat och pratade rätt ut i luften.
"Hej mamma. Nu är jag här igen. Vet du vilken dag det är idag? Din födelsedag."
Jag virade upp papperet och aktade mig noga för taggarna. Långt borta såg jag vaktmästaren komma vaggande. Tröjan satt mycket illa på den magra kroppen och kepsen var nedtryckt över ögonbrynen. Han bar två svarta vattenkannor i händerna och stånkade av tyngden. Undrar om kyrkan hade en baktanke med de svarta kannorna? Jag önskar att de varit i någon gladare färg. För att muntra upp oss som var här.
Mammas grav var en av de mest välskötta här. Jag och pappa turades om att gå hit. Jag kunde fortfarande inte prata med honom om det som hänt, det gjorde för ont. Stenen vi valt glänste i solen, och texten som var en bit från en dikt, gjorde mig glad.

Kommentarer

Populära inlägg