Berättar jag för någon att min son har ADHD ser jag genast ett förstående uttryck i ansiktet på hen och frågan kommer direkt: "Hur är det att ha en så livlig pojke?"
Det är då jag måste tala om att Raz inte är livlig och personen jag pratar med ser ut som ett frågetecken.
I de allra flesta fall är ADHD-barn extremt livliga och har svårt att hålla sig lugna. Som jag till exempel. Det är som om någon kittlar mig under både fötter, i knäveck och under armarna, samtidigt. Det kvillrar i benen som av sockerdricka och ibland måste jag liksom skaka av mig energin, men allra helst ta en snabb springtur, eller ta en promenad. (Aldrig långsam, alltid snabb)
Jag känner direkt igen en som mig. De kan inte stå stilla. Inte riktigt stilla, du vet med båda fötterna i marken, samtidigt. En fot är alltid lyft som om hen ska springa iväg. De pratar också snabbt, tar knappt luft innan nästa stavelse poppar ut.
Men, vår pojke Razmus har inte den här energin. Inte på samma sätt. Han har en inre oro som speglar sig i att han ständigt rör på en av sina kroppsdelar, ibland en fot, ibland en hand. Han är inte energisk i hjärnan heller. I min hjärna är det ständigt fullt ös. Jag har hundra miljoner tankar om allt, dygnet runt. Ibland vaknar jag på natten och går upp och skriver ner dem, ofta, ofta är det manusidee´r som poppar upp. Jag har liksom kanaliserat energin till att tänka text. Ja, inte helt och hållet förstås. Jag måste springa flera gånger i veckan för att kunna stå upp. Min kropp har nämligen en överenskommelse med ADHD:n att om jag inte rör mig, får jag rejäla blodtrycksfall och blir liggande en dag i soffan med illamående eftersom världen gungar.
Razmus läkare på BUP sa att Razmus nog är en teoretiker och inte riktigt hittat sitt sätt att göra av med energin. Jag springer så ofta han kan med honom, och han spelar pingis två gånger i veckan. för att dels ge honom insikten hur skönt det är och framför allt idrotta för att må bra.
Imorse hade vi en riktig skitmorgon. Det var stökigt och bökigt, struligt och tjafsigt. Zabine kunde inte välja kläder och gnällde mest, Raz jiddrade om spel han ville ha, och lackade ur för att jag sa emot, att det räcker nu, och lilla Hampuz var extremt seg med att klä på sig - blev sist ut som vanligt.
I röran glömde Raz sitt lilla piller, och att vända om fanns inte på kartan. Vi glömde pillret båda två, och han skulle åka med klassen till stan medan jag skulle träffa Peter flera mil bort. Puh...
Det blev inget idag.
Razmus äter Concerta på prov, bara lite än så länge för att testa om vi kan få fart på honom. Ett barn som Raz orkar nämligen inte starta upp någonting själv. Han måste "sparkas" igång. Och det tär på oss, mest mig som fått det största ansvaret för pluggandet. Jag blir alltid ledsen när vi tjafsat och känner mig som stans värsta och sämsta mamma när han äntligen bestämmer sig för att gå med på att läsa läxan. Även om jag vet att han är tacksam efteråt.
Samma sak med löpningen. Det tar cirka en timme att få ut honom i spåret. Då är jag varm, arg och förvandlad till en eldsprutande drake. Jag skäller, manar, ber, mutar, hotar....
När vi sedan springer tar han min hand och kramar den, springer nära och är go i sitt sätt.
Vi har samma temperament och är nog rätt lika.
Nu har det gått en vecka med piller och vi har inte märkt någon skillnad, ännu....
Vi har även beslutat att dra ner på sockret i familjen. Jodå, allihop får hänga med i cirkusen, annars fungerar det inte. Jag och Peter tar bort flingor, marmelader, drickor och en massa annat, men framför allt godiset. Som en morot har vi lovat ungarna varsin tusenlapp i december om de låter bli att äta godis. Ska bli mycket spännande att se om de orkar.
Vi äter inte massor med godis och har bara mysfredag med godis ibland, så det känns inte oöverkomligt. Men en sak kan vi inte sluta med - glass. Vi är nämligen glassomaner hela familjen och tänker tillsvidare så förbli.
Idag var jag hos naprapaten och fick stötvågsbehandling på armen igen. Den trilskas fortfarande, och naturligtvis är det högern. Nåväl, det gör helvetesont när han kör apparaten, i början, men sedan klingar smärtan av och blir till en stor klump som gör att hela armen hettar. Underligt, men sant. Det är ungefär som när man tatuerar sig - först ont, ont, sedan nästan skön smärta som inte är så farlig. Det magiska heter endorfin. Tänk vilken fin apparat kroppen är. Min naprapat vill inte att jag äter smärtstillande och inte lägger på något, bara väntar på att kroppen fixar skadan. Lätt sagt, men, men...jag väntar snällt.
Nu tar snart laddningen på datorn slut och jag ska lägga mig.
Ha en fin kväll.
Godnattkram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.