31 augusti 2016

En början-1008

En man stod utanför områdets välbesökta pressbyrå, balanserande på en stege som inte riktigt dragits ut. Den svajade betänkligt och jag rusade fram, redo ifall att.
"Tack", sa mannen och tog upp borrmaskinen han haft hängande på sidan av byxan. "Jag skulle nog haft en skylift istället." Han pekade in på mannen som stod i butiken och betjänade en gammal dam. "Men, han där ansåg att det blev för dyrt."
Jag lade ner väskan mellan fötterna och tog tag i stegen med båda händerna. Sade som vanligt ingenting. Tungan hade förseglat stämbanden sedan lång tid tillbaka och jag förmådde inte öppna, hittade inte nyckeln trots hjälp av både psykiatriker och vänner.
"Sisådärja, nu är det äntligen klart. Hoppas nu bara att det fungerar."
Leende gick han ner för stegen och gnuggade händerna mot varandra. "Du är inte särskilt pratsam", fortsatte mannen och öppnade dörren in till butiken. "Liam, kom och titta nu. Bättre än så här kan det inte bli."
Jag stod fortfarande och höll i stegen, och armen domnade bort.
"Du kan släppa den där nu", sa mannen och sträckte fram handen. "Kjell, heter jag. Kjell Haglund."
Jag tog hans hand i min och värmen spred sig till min kalla, smala hand.
"Henne får du inte ett ord ur", sa mannen som benämnts med namnet Liam. "Hon är inte riktigt frisk sägs det." Han pekade på sitt huvud och snurrade med fingret i luften runt örat. "Psyket, eller nåt."
Det blev tjockt  halsen och jag kände tårarna trycka på, tog upp en servett, men förekoms av Kjell som drog upp en ur sin ficka och gav mig den med en nick.
"Varsågod", sa han och log så att tandköttet syntes. Tänderna var vita och jämna som på en filmstjärna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...