Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



18 november 2010

TEMA Undantag

Mina minnen sträcker sig bara tillbaka till när Minna kom hem till oss. Hon låg i mammas famn och jollrade så sött. Pappa pussade på hennes panna och kallade henne sin juvel. Det röda burriga håret syntes som en liten eld över filtkanten. Brorsan tittade bara lite snabbt på Minna och fnyste för att sedan springa upp i rummet och lyssna på musik så högt att det dunkade i våra väggar.


Innan Minna kom är det bara tomt i mitt minne. Svaga förnimmelser av smärta och tårar kan ibland rista genom min kropp, men annars…ingenting.

Min lilla syster var en glad och tyst tjej, precis som pappa ville ha det. Hon grät aldrig, bara tittade med sina blåa stora ögon på mig och log. Jag hörde mina föräldrar bråka på nätterna, men tog ingen större notis om det eftersom det alltid varit vår vardag.

Minna växte, men sade aldrig någonsin ett enda ord. Hennes ben bar inte den lilla kroppen, och hur många gånger vi än försökte, både jag och mamma, så kom hon inte upp till sittande ens. Mamma grät ofta, och pappa…ja han ryade och skrek något om att det var mammas eget fel för att hon skämde bort oss barn. ”Klart jäntan kan sitta! Det är väl bara för faan att lära henne. Du klemar med barnen.” Han smällde hårt i dörren när han gick, och det gick flera dagar innan han återvände.

Mamma grät så mycket att huden under ögonen blev fylld av rynkor. Min vackra mamma…

En dag kom pappa hem igen, vinglande och svärande. De blå ögonen var glansiga och röda. Han steg in genom dörren utan att ringa på, och gick med skorna på till Minnas rum. Med ett kraftigt ryck drog han upp lillan och placerade henne på golvet. Om och om igen gjorde han samma sak, och hon föll. Lillasyster tittade på mig med sina oskyldiga barnaögon och log.

När Minna ramlat för tionde gången slet pappa upp henne från golvet, och kastade henne som om hon varit en docka till mamma. ”Vi kan inte ha det så här! Gör dig av med henne. Jag får ju skämmas inför mina chefer och arbetskompisar. Flickan är som ett lealöst stycke, okommunicerbar och själsligt död.” Mamma stod med Minna i famnen och trodde inte hon hörde rätt. Munnen gapade som på en fisk, och ögonen stod rätt ut. Hela hon såg ut som ett stort frågetecken.

Några timmar senare packade pappa en stor resväska och ställde in i bilen, sedan hämtade han lilla Minna och placerade henne i barnbilstolen. Minna tittade på oss och log. Mamma grät och slog på pappa, kallade honom en massa konstiga saker. ”Du kan inte sätta din dotter på ett hem. Hon kanske är ett undantag…kanske bara lite sen…” Pappa tittade länge på mamma, sedan röt han till så att väggarna bågnade. ”Kärringjävel, fattar du inte att vår dotter är efterbliven? Hon är ett kolli, en grönsak. Lika livlig som Kajsas docka.” Han tog tag i mammas hår. ”Jag vill inte ha en sådan unge i mitt hus. FATTAR DU!?”

Jag skyndade mig fram till mamma och lade armarna runt hennes skakande kropp. Våra tårar blandades och vi tittade oförstående på honom. ”Minna är bara lite sen…” Min röst var liten och svag, och pappa vände oss bara ryggen och gick.

Några veckor senare hälsade vi på lillasyster och såg att hon redan gjort stora framsteg. Sköterskorna gav henne uppmuntrande tillrop när hon krypande på alla fyra förpassade sin treåriga kropp till oss. Hennes mun öppnades och ut kom konstiga läten. Mamma log med hela ansiktet och satte sig ned på golvet för att ta in henne i sin famn, och Minna log.

4 kommentarer:

  1. En text med mycket känslor, som jag inte är riktigt säker på hur jag ska tolka i och med att flickan utvecklas när hon kommer till hemmet. Hennes mamma och syster var kanske inte så bra för henne trots allt. Något som står i kontrast till pappans hänsynslöshet när han väljer att skicka bort barnet.

    SvaraRadera
  2. Håller med Pia.
    Men med en sådan Pappa händer nog inget i ett huhåll.
    Vart skitförbannad bra

    SvaraRadera
  3. Oj, vilken stark text. Den väcker alla känslor inom mig. Bra skrivet.

    SvaraRadera
  4. Ajaj. Den där var för tuff för mig, kanske beroende på namnvalet också (min dotter heter Minna).

    SvaraRadera