Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



5 september 2011

TEMA Kontakta


”Törs jag?”

Sandra och Lillan satt utanför skolans cafeteria och diskuterade killar som vanligt. Ämnet just för stunden var Pelle som gick två klasser under dem.
Lillan var hemligt kär i honom, och trånade som en kelsjuk katt efter att få en blick, eller till och med ett ord ur hans mun riktat till bara henne.

Sandra som var den tuffare av tjejerna tyckte nästan att ältandet började urarta och bli löjligt. Allt man inte kan dö av härdar en resonerade hon, och pushade på sin väninna.
”Klart du gör. Vad har du egentligen att förlora? Just nu vet han nog inte ens vem du är. Om jag vore du, då…”
Lillan avbryter henne hetsigt.
”Nu är du inte jag, och det skall fröken näsvis vara jäkligt glad för. Det är inte så enkelt att kontakta en så snygg kille som Pelle. Förresten så har jag sett honom kasta långa blickar efter Kerstin, hon den nya i åttan.”

Sandra suckar och rycker på axlarna. Den här diskussionen har upptagit alla lediga timmar som de tillbringat tillsammans, och nu orkar hon inte argumentera längre.
”Jag ser ärligt talat inte några problem. Det är väl bara att kliva fram och presentera sig. Vad i helskotta är det som säger att killarna alltid skall vara först?” Hon andas hetsigt och suckar igen. ”Tänk om det är så enkelt att han går och funderar på samma sak? Att ni egentligen skulle kunna vara ett par vid det här laget?”
Lillan tittar sorgset på Sandra
”Inte vill han ha mig…det vill ingen, men…” Hon sitter tyst och tuggar på tumnageln medan hon studerar omgivningen. ”Jag har märkt att han tittar ibland.”

I samma stund kommer den omtalade gående.

”Nu har du din chans”, säger Sandra och buffar till henne. ”Skynda dig innan de andra kommer.”
Lillan tittar längtansfullt efter Pelle som visslande är på väg in i cafeterian.
”Jag sticker”, säger Sandra och går iväg.
”Men…?” säger Lillan och famlar efter väninnans arm. ”Du får inte lämna mig nu.”
Orden hamnar i luften, och Sandras röda kofta lyser en lång bit framåt på vägen. Hon nästan springer.

Lillan reser sig på darrande ben, och går fram till dörren där någon skrivit CAFETERIA med stora, tjocka svarta bokstäver.
Hon lägger mycket tveksamt handen på handtaget, och tänker trycka ned det när Pelle kommer ut genom den, och krockar med Lillan.
”Oj förlåt. Jag såg dig inte.”
Hans blick möter hennes, och Lillans mage gör saltomortaler av nervositet. Tungan känns som ett pappersark fyllt av torkat färg, och hon känner att svetten rinner under armarna.
Pelle ställer ned koppen med kaffe på golvet, och springer efter servetter.

När han kommer tillbaka ger han dem till henne med beklaglig min.
”Förlåt som sagt, jag hade nog lite för bråttom där. Kan jag bjuda på något som plåster på såren?”
Lillan får tillbaka talförmågan, och en stund senare sitter de och pratar om sina respektive liv.
”Tränar du mycket?” säger Lillan och har svårt att inte känna på de bulliga armarna som ser ut att vara mycket starka.
”Nä ingenting, jag hinner inte för farsan vill ha hjälp med jordbruket.” Han tystnar och tittar en lång stund på henne. ”Du är väl också bonnunge har jag för mig…det sade Jesper i alla fall när jag frågade.”
Lillans hjärta exploderar snart av lycka. Han har sett henne, och till och med frågat om henne. Hon lägger de darrande händerna i knäet utom synhåll för Pelle och vänder ansiktet mot honom. Ögonen gnistrar, och den lilla skrattgropen vid ena kinden gör att hon ser ännu sötare ut än vanligt.

Pelle blir alldeles betagen av den lilla tjejen som emellanåt fångat hans uppmärksamhet. Det röda håret som är pintjockt av korkskruvar, och den lilla uppnäsan gör att hon ser ut som ett litet skogstroll. Han minns mammans berättelser då han var liten, och sin längtan efter att ha ett eget sådant där litet troll som hon läste om.
”Du är söt.” Pelle säger orden utan att ens tänka på det. De bara kommer.
”Tack.”, säger Lillan och vågar sig på att lägga sin hand mot hans utsträckta. ”Det är du med.”
”Jag har faktiskt kollat in dig rätt länge.”, säger han och rodnar.
Lillan vet inte vad hon skall svara och sitter tyst.
”Jag brukar inte vara här så ofta.” tillägger Pelle och snurrar sin kopp runt, runt.
”Inte jag heller.” Replikerar hon, känner att munnen är torr, och lyfter sitt saftglas för att dricka.
”Har du slutat för dagen? Eller?” Pelle lutar sig över bordet, och tar hennes hand.
Lillan skakar på huvudet
”Skall vi hitta på något senare?” fortsätter han, och kisar med ögonen mot henne.
Hon nickar, och pekar mot klockan på väggen.
”Jag måste tillbaka. Vi skall ha svenska och barnkunskap.”
Lillan vill inte gå, men vet att mamma blir väldigt arg om hon skolkar. Förra året slutade frånvaron på alldeles för många timmar, och det var med stor nöd som Lillan slapp gå om ett år.
”Syns senare då.” säger hon lågt och hoppas att han skall be om telefonnumret. ”Hejdå.”
Pelle reser sig upp, och samlar ihop glas och koppar för att ställa det på avställningsbordet.
”Vänta, jag följer med dig till skolan. Du måste ju få mitt nummer också.”
Lillan ler och känner Pelles hand omsluta hennes när de lämnar cafeterian.

5 kommentarer:

  1. Rörande text. <3. Fint berättad.

    Ang bokmässan, så vet jag inte.

    SvaraRadera
  2. Gullig text. Blir nog ingen bokmässa i år.

    SvaraRadera
  3. Åh vilken härlig text. Jättefint skriven! Gillar - mycket!
    Känns som att se en gammal mysig film :)

    SvaraRadera
  4. Gulli-Gull.. Jättefint och igenkännande..

    SvaraRadera