Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



9 januari 2013

Fotografiet

Det hade gått tolv år, fyra månader och tretton dagar sedan vi sist sågs, men jag kunde höra hans röst om jag blundade och känna doften av sol och hav på solbränd hud.
Alla tårar jag gråtit var borttvättade och många andra män hade legat i min säng.
Hjärtat slog hårt då jag hittade ett fotografi av honom på facebook och skickade en vänförfrågan. Skulle han acceptera den? Tänkte han någonsin på mig eller var jag bortsuddad ur minnet?

Alla känslor jag en gång haft för honom blossade upp på nytt. Min man ropade något från köket men jag kunde inte slita mig från fotografiet. Min älskade hade fått nya rynkor och håret var lätt grånat. De extra kilona som funnits tidigare var borta och jag anade att han tagit upp styrketräningen igen.
Ett litet plingande bekräftade att han godkände min förfrågan.
Mina händer darrade och hjärtat slog som om jag var utsatt för fara. Adrenalinet strömmade i kroppen. Luft, jag måste få luft, tänkte jag och öppnade fönstret ut mot trädgården.

Jag stod vid fönstret och tittade på mina tre barn. Perfekta små kopior av mig och min man.

Jag gick in på facebook igen och vände upp han , den endes sida. Jodå, där var han. Den som jag tänkt skänka min oskuld till, men som gång på gång sårat mig. Han som fått mig att ljuga för mina föräldrar och lockat mig till fester som pågick i flera dagar.
Den lilla rutan till höger öppnades och ett välkänt ansikte dök upp.
Hej gumman, hur mår du?
Jag höll mig flämtande med handen över hjärtat och vågade inte svara.
Hallå? Sötnos?
Orden fick mig att minnas den där gången då han kom till min dåvarande lägenhet. Han stannade flera dagar och jag seglade på små rosa moln. Jag var så kär att inget annat spelade någon roll längre. Jag älskade honom och kunde göra vad som helst för att det skulle bli vi.
Lillhjärtat jag har saknat dig.
Jag funderade en kort sekund på att stänga igen datorn, men sansade mig och fastnade med blicken på det blinkande strecket. Så lätt det skulle vara att inleda en relation med honom igen. Återuppleva det vi en gång hade. Det sköra tillståndet som kallas kärlek.

Min man kom in i rummet med barnen tätt i hasorna. ”Hörde du inte att jag ropade. Vi tänkte åka till restaurangen i city och äta mat. Då slipper du diska.”
Jag lät blicken följa den perfekta näsan och håret som var lätt grånat och något tunnare än för några år sedan. ”Vill ni åka nu på en gång? Jag…jag jobbar.”
Barnen tryckte sig intill mig och pekade på fotografiet. ”Vem är det där?”
Jag stängde datorn och reste mig upp för att krama om dem alla tre. ”En gammal kärlek.”

När vi gick ut från huset tog min man min hand och smekte den. ”Var det han?”
Jag nickade och kände något tjockt i halsen. ”Mm, men det är över nu. Han har gjort sina val och jag mina.”
”Är du okej?” fortsatte min man.
”Snart”, sa jag och svalde gråten.
”Jag älskar dig vansinnigt. Det vet du va?” mumlade han och tittade i marken. ”Ångrar du att vi träffades? Vem vet, det hade kanske blivit ni om inte jag kommit i din väg?”
”Nej vet du vad”, sa jag och pussade honom på kinden. Han var min ungdomskärlek, den som jag gav mitt hjärta just då, men nu har ni fyllt upp det.”








1 kommentar:

  1. Vilken härlig text, sitter och ler när jag läser slutet.

    SvaraRadera