3 maj 2013

Att skriva för barn - sista kursdagen-nyutkomna boken Så skriver du för unga

Igår var det en sorgens och eftertänksamhetens dag. Jag hade nämligen min sista lektion för Ylva Carlsdotter.
Nä, förresten vi kommer att ses den femtonde maj då hon har releasefest för sin nya bok Så skriver du för unga
Så skriver du för unga (häftad)

Naturligtvis tänker jag köpa den OCH få autograf av författaren.
Jag gillar omslaget. Det är fräscht och coolt.

Nåväl, igår var det alltså sista gången vi sågs som elever och lärare. Vi hade sista textresponsen och jämförde texterna med hur vi skrev från början och nu. Resultatet är att vi lärt oss massor av Ylva och praktiserar det när vi skriver.

Ylva började lektionen med att dela ut info om Skrivarakademins Skrivarlinje på heltid som absolut lockar mig, men är helt otänkbar i dagens läge. Jag pratade med en tjej som gick den just nu. Hon sa att första året är bra, men det andra är sisådär.

Den här lektionen gick vi igenom samtligas texter som sagt  var, och det jag då lärde mig var:
Det får inte vara för mycket elände i en text. Läsaren måste få luft.
Du får inte heller ha för mycket återblickar, i alla fall efter varandra. Det blir svårt att följa för barnet och förvirrar.
Vi hittade som vanligt flera fina formuleringar som går rakt in i hjärtat. Ord som stannar kvar en lång stund och ibland aldrig lämnar en.
I en text med problem får inte lösningen komma för fort. Det måste vara lite kringelikrokar, hinder och en synlig lösning som inte är en lösning men leder till en lösning av problemet.
Ordet förnekelsen passerade i en text och vi diskuterade först och främst om pojken verkligen förnekade det som hände och om ordet finns tillgängligt hos barn. Vet de vad ordet betyder?

Vi pratade också om att man inte skulle upprepa sig för mycket. Ett brev som återkommer med samma text flera gånger blir tjatigt. 
Du måste plantera magi i en fantasyberättelse för att det som händer ska bli trovärdigt. Det vill säga du måste skriva början på berättelsen så att barnet förstår vad det är för sorts berättelse. Barnet bygger då in saker i händelserna som passar till genren. De tänker fantasy helt enkelt.

Du behöver inte skriva en berättelse som en saga. Det går också att väva in poesi i den, eller varför inte skriva den som kortprosa:

Katten Nisse satt ute på sandstranden
Såg en mås
Följde den med blicken
Såg hur den slog ihop vingarna, störtdök, satte riktning mot
Maten familjen just dukat upp
Lyfte på tassen
Såg hur måsen landade 
På filten 
Bredvid honom
Kände doften av gammal fisk och tång
Slog ut med tassen
Fångade måsen
Som skrikande, skränande, ropade på hjälp
Ljudet av vingar hörs från himlen
Katten tittar upp mot moln av vitt
Hukar sig, kryper ihop, darrar av skräck
Pappan i familjen kommer springande
Sjasar, skriker och svär
Pojken i familjen lyfter upp katten
Smeker, gullar och tröstar
Katten lipar åt måsar

Du ser bilderna va? Det är det som är grejen med att skriva. Du ska få läsaren att se bilderna. Olika läsare ser olika bilder.
Ett hinder i en berättelse behöver inte vara så stort. Det kan vara en händelse, en sak, något inuti karaktären.
Försök också att ha en återkoppling på det du nämnde tidigare i texten. Det kan vara en tygbit, ett sätt att förhålla sig, ja egentligen vad som helst. I min kortprosa återkommer jag till trekompositionen av ord. Det blir nästan diktliknande.

Om du skriver en deckarbok till exempel där din karaktär ser någon med ett visst utseende måste du karaktärisera det. Är det en stor näsa, ett födelsemärke på kinden, ett är. Du måste ge minst en detalj som är specifikt för den personen. Då tvivlar inte läsaren på dig om din andra karaktär känner igen honom/henne.
LOGIK är A och O i en berättelse. Något som brister emellanåt hos både mig och mina kamrater. Det är viktigt att man läser igenom texten flera gånger och helst låter någon annan läsa den. Du blir hemmablind. 
Ett sätt att kolla texten är att ändra fonten på texten. Du ser orden på ett annat sätt då. Ytterligare ett sätt är att läsa bakifrån. Jo, du läste rätt. Om du läser manuset bakifrån glider du inte iväg med hjärnan.

Ylva pratade även om det här med att upprepa namnet eller skriva Ellas mamma, flera gånger efter varandra. Samma sak med, tänkte hon. Läsaren vet att det är Ella som tänker.
Vi pratade även om vikten av att dra ut på scenerna. Mjölka dem på allt du kan. Hoppa inte snabbt till nästa scen.
Logiken kom på tal flera gånger igår. Hur många har två chokladkakor i sin väska? Vad tror du? har du det? Man kan ibland byta ut en sak till en annan mer logisk sak. Istället för att ge barnenen varsin chokladkaka i belöning ger han dem kanske en varsin tjuta. Det har de flesta i sin plånbok, ellerhur?

I min omskrivna text ändras sinnesstämningen för snabbt.:

Teodor lade huvudet på sned och studerade Maja som stod med ena foten i vattenbrynet. ”Du vet att din mamma blir arg va? Jättearg. Sist vi var här fick du utegångsförbud en hel vecka.” Han skakade på det ljusa håret när en fluga flög in i det. ”Såg du vad det va för sort? frågade han ängsligt och drog med handen genom håret. ”Sitter den kvar?”
   Maja kisade mot honom och höll ena handen över pannan. ”Det kan jag väl inte se härifrån fattar du väl.”
   Teodor skakade på huvudet och drog axlarna upp och ned några gånger. Föste handen fram och tillbaka över huvudet. ”Jag gillar inte småkryp.”
   ”Om du kommer hit ska jag kolla”, sa Maja och skrattade när han hoppade omkring och skakade på huvudet samtidigt. ”Den är säkert flera mil härifrån. Om du inte dödat den förstås.”
   Teodor tittade på henne med öppen mun. ”Vad säger du? Menar du att det ligger en död fluga i mitt hår nu? Bläh vad äckligt.”
   ”Min katt brukar döda flugorna som sitter i fönstret. Han är jätteduktig”, sa Maja. ”Äh, det är klart att flugan försvunnit. Kom nu.”
   Vid strandkanten en bit bort simmade en massa änder. Teodor skrattade när de dök ned och vippade upp sina stjärtar. ”Undrar hur länge de kan hålla andan”, sa han för sig själv. De kanske drunknar?”

 Det min lärare opponerar sig över och ifrågasätter är logiken att Teodor ska gå från äcklad av flugan till skrattande åt änderna.
Vad tror du? Är det ologiskt?
Det jag kan tänka mig är att han skrattar i falsett dvs överdrivet skratt som skapas på grund av rädslan tidigare.

Vi diskuterade också min gestaltning av meningen:
Maja pekade på en stor rundel av gula blommor som växte ute i vattnet. ”Det där är Kabbelekor”, sa hon med munnen hopdragen till en liten stram rundel.

Jag ville gestalta att hon försökte mästra Teodor, men hade svårt att hitta det rätta utseendet när hon gjorde det. Ibland vet jag så väl hur karaktären ser ut, men hittar inte orden.

I den här meningen blev det istället för många pappa efter varandra:
   Maja skrattade och suckade tungt. ”Vi måste skynda oss”, sa hon och tittade upp mot huset på kullen. ”Pappa jobbar hela dagen, men mamma är hemma och tvättar.”
   ”Pappa har berättat att fiskarna har gälar som de andas med. Jag måste fråga honom hur änderna andas”, sa Teodor.

Det pratades också om det var logiskt att ett barn sa sådär om änderna. Jag själv gjorde alltid så som liten och gör även idag. Ifrågasätter och frågar om det jag inte vet. Som liten tog jag reda på allt om djur och natur. Låg i gräset hela dagen och studerade insekter och fåglar. Lyssnade, kände och tog in alla sinnesstämningar.

I den här meningen blev texten motsägelsefull:
Teodor började nicka på huvudet, men ändrade det snabbt till att skaka på det istället. Aldrig att han skulle erkänna sin rädsla för vatten. Aldrig. Då fick hon hellre reta honom.

Min anledning till orden var att han inte ville erkänna sin rädsla, men det förtas av sista meningen. Då fick hon hellre reta honom. Hon kan ju inte reta honom om hon inte vet om rädslan. 

Ibland hinner inte fingrarna printa ned alla tankar och vändningar jag hör i huvudet. Då kan texten bli oläsbar eller underlig. 

Jag fick däremot beröm för min snygga övergång från lugnt och fint till fara:
   Teodor hörde tjurarna i hagen bredvid råma. Det var ett utdraget långt ljud som fick honom att minnas det sista mötet med dem. Numera hade han stor respekt för dem, men som liten hade han till och med ridit på dem med sadel och allt.
   ”Minns du när vi red på tjurarna?” sa han och skrattade. ”Du ramlade av din och hamnade i en stor komocka. Minns du det?”
   Maja svarade inte. Hennes guppande huvud hade försvunnit och vattnet var alldeles blankt.
   ”Maja!” skrek Teodor och hoppade till nästa tuva. ”Det här är inte kul. Sluta dumma dig”, fortsatte han och tittade över vattnet och såg några länkar rött som guppade på vattenytan. ”MAJA!” Jag måste närmare, tänkte han. Mycket närmare. Han ställde fötterna efter varandra och tog sats. Måttade sträckan med ögonen och hoppade.
   I samma stund som han hoppade till tuvan närmast blommorna sköt hennes ansikte upp ur vattnet. Majas läppar var blåa och hon slog med händerna i vattnet. ”Hjälp mig. Hjälp. Jag sitter fast i nåt.”

Slutligen ifrågasatte Ylva slutet på historien:
   Rodnande satte han sig bredvid Maja och tog hennes hand. ”Du skrämde mig” Han viskade: ”Ska du inte tala om för din mamma varför du gjorde det?” i hennes öra och tittade på Majas mamma som gråtande hytte med fingret mot dem.”Ni får aldrig göra om det här. Förstår ni allvaret i det ni gjort. Du hade kunna dött älskling. Dött.”
   Teodor sneglade på Maja och såg att hon log. Han nickade med huvudet och lade handen på Majas huvud. ”Vi ville inte busa. Meningen var att vi eller rättare sagt Maja skulle plocka såna där”, sa Teodor och pekade på Kabbelekorna.
   ”Just ja, sa Maja. Jag glömde en sak.” Hon reste på sig, men vacklade och fick sätta sig igen. ”Snälla Teodor kan inte du hämta dem?”
   Han gick ner till vattenbrynet och tittade på vattnet. Molnen på himlen speglades i den och en del av skogen syntes också där. Änderna var borta och svanarna med. På tuvan som låg näst längst ut låg en bukett Kabbelekor. De såg ut som små solar.
   Teodor vände sig om och tittade på Maja och hennes mamma. Han måste gå. Det fanns ingen återvändo. Vattnet var ännu kallare och myggorna som tidigare bara kommit då och då hade nu samlats till stora klungor som till hans stora skräck satte sig på hans bara armar. Teodor såg hur de fyllde sina kroppar med blod, men vågade inte göra några hastiga rörelser.
   Maja pratade med sin mamma: ”Jag plockade lite blommor till dig. Jag hann inte få ihop så mycket, men…” Hon vinkade åt Teodor att skynda sig på och han vinkade tillbaka och hoppade vidare med hjärtat i halsgropen. 



Och jag håller med. Det är inte troligt att Majas mamma skickar ut Teodor som inte kan simma. (Maja har precis hållit på att drunkna).
Ett scenario är att blommorna ligger nära stranden. Eller att mamman hämtar dem.
Mitt syfte var att skapa en sista spänning....

Nästa text var en bilderboktext. En charmig sådan som jag gillar mycket. Vi pratade om hur mycket man ser av sitt ansikte i ett dunkelt rum. Ser man något överhuvudtaget? 
Ylva pratade om att man ska plantera in ett behov i texten.
Flickan vaknar och är kissnödig – går in på toaletten. Blir törstig – går till köket och dricker. Blir hungrig – går till kylskåpet. Lite katten på råttan, råttan på repet, repet på....osv

Sätt dig gärna på huk och se allt ur barnperspektiv. På alla sätt. 
Lyssna på vuxna med ett barns öron.
Barn besjälar gärna saker. De sätter namn på nallen och ser det som att den lever.
Tänk också på att använda ALLA sinnen(Syn-hörsel-lukt-känsel-smak-aning)
Har du choklad med i ditt manus – låt barnet dra i sig doften av den. 
Barn är övertygade om att riktiga vänner har hemlisar ihop. Använd det i ditt skrivande.
Barn gillar också att följa kartor och stigar. Lösa mysterier genom att följa ledtrådar. De tycker helt enkelt att det är något speciellt med att följa något.

En annan sak du kan tänka på är att barn vill ha ett hoppfullt slut, men att det inte alltid måste vara så. Livet är helt enkelt inte gjort på det viset.

Sista timmen pratade vi om olika barnböcker vi läst som barn och sedan som vuxen. Vad vi tyckte om och inte tyckte om.
Jag pratade om Pippi Långstrump:
Min mamma läste den för mig när jag var liten och jag älskade den härliga rödtottan som gjorde precis som hon ville.
Som vuxen blir jag brydd över vart vattnet tar vägen när hon skurar golvet och upprörs av hennes hyss som inte alltid är så smarta.
Att jag själv varit en busflicka kanske beror på just Pippi och varför inte Emil i Lönneberga. Andra kunde, så då kunde jag liksom.
När jag läser den idag ser jag också att Astrid gett bokens karaktärer talspråk. Lyssna bara här:
– jag har aldrig sett nån, som går med örona, sa Pippi.
Eller den här meningen:
– Varsågod, min fräken, sa han, varsågod, hundra kröner!

Redan då skrev Astrid orden sån istället för sådan. Tänk på det. Nuförtiden har vi anammat det i nästan alla böcker. Oberoende det är för vuxna eller barn.

På det här sättet blir Pippi unik och mycket personlig tycker jag. Att Astrid då och då ger perspektivet till en förbipasserande pojke eller flicka stör mig inte nämnvärt. Jag bara registrerar.

Vad är det då barn uppskattar i barnlitteratur? Frågade vi oss. Ja, vad tror du?

Böckerna som passerade var:
Pricken
Mio min Mio
Glasblåsarns barn
Hektor på flykt
MOMO och kampen om tiden
NÅGON
Nicke Nyfiken

Det var intressant att höra vad de andra tyckte och vad de trodde hade fångat dem när de var liten.

Mina barn har fått alla mina gamla böcker och många, många nya. Eftersom jag älskar att läsa och skriva uppmuntrar jag dem gladeligen. Jag har läst en massa hästböcker (Vitnos och Vips, Pysen, Balett med mera) men även annat (Femböckerna, Bröderna hardy, Hitchock, Alla Astrid Lindgrenböckerna) 
Ett tips är att kika på Tradera och Bokbörsen. Där sälj det massor av böcker, nästan gratis.
Eller varför inte besöka Myrorna, Statsmissionen och de andra. Det är nästan sorgligt att böcker förlorar värde så snabbt.

Nu ska jag göra något helt annat. Nämligen snickra trappan, eller rättare sagt hjälpa Peter med det.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...