Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



2 juli 2013

Hoppa? Nej aldrig

Morgonen började med en envis signal som vägrade låta sig stängas av. Vad det var? Min mobil förstås. Den ringer exakt klockan sex varje morgon, utom helgerna förstås.
Nåväl, Peter stängde av den och jag väckte liv i min värkande kropp. Allt gjorde ont. Inklusive min stukade fot som fortfarande ger sig tillkänna. Lite svårt att få den att läka när jag måste jobba hela tiden.
Där var det slut på klagomål.

Nu till något helt annat. 
Efter att ha lämpat av Razmus på fritid och de två andra hos kompisarna for vi till Peters verkstad för att hämta plåt han knäckt till. Det var MYCKET plåt. Svårt att få plats, men lite rep gjorde susen.
Vi åkte vidare till Sköndal där vi skulle plåta in några skorstenar. "Det går nog fort", sa Peter och pekade på stället vi skulle gå upp på. Det var inte alls brant och alla tegelpannor var borttagna. Ett tvåvåningshus. Enkelt, tänkte jag och tänkte hjälpa Peter hissa upp plåten. Men FÖRST skulle jag gå uppför en ranglig mycket svajig ställning som gjorde så att hjärtat hoppade över några slag. Darrande lade jag upp knäet på taket och hävde mig upp med resten av kroppen. Jag svalde några gånger då jag gick på det för det tar ett tag innan kroppen vänjer sig att vara där uppe. Eller, hjärnan ska jag väl säga. Människor lever inte på tak och det vet hjärnan mycket väl. Därför intar den beredskapsläge. Att ramla. He, he...det där är min egen tes. Om det stämmer vet jag inte, men sannolikheten är stor.

Vi micklade med skorstenar hela dagen. Det gick inte alls fort som Peter sagt. Pyttsan heller. Stök och bök. Taskiga lägen. Läs HÖÖÖGT.
Jag höll i mig i skorstenen när vi satte den yttre plåten och försökte att inte titta ned. Men samtidigt gillar jag att bli rädd. Bli varse att livet så lätt kan ta slut. Underligt, eller hur? Det är liksom rädslan som taggar mig. Får pulsen att dåna iväg och hjärnan att kvickna till. Det har säkert med endorfiner att göra.
Peter räckte över hinken med tänger och jag både klippte till plåt och veckade plåt. Kul, men jobbigt för händerna. Alla verktyg är menade för bautastora händer, inte mina pianofingrar. Snyggt blev det också.
De andra hantverkarna lämnade taket klockan fyra. Längtansfullt tittade jag när de gick ut i friheten och suckade. Vad är väl en skön fri sommarkväll när man kan stå på ett tak och svära över hård plåt och konstiga placeringar? 
Klockan fem gick vi ned för den skraltiga ställningen. Den gungade hit och dit och försatte mitt hjärta i panikläge. Men jag tog det lugnt och lyckade få ned både mig själv och mina verktyg utan att ramla ned.
Det var nu dags för jobbpass två: Trädgården jag passar åt en familj.
Den ligger i Huddinge och behövde både vatten, gräsklippning och kärleksfull omvårdnad. Fiskarna i dammen hade dåligt vattenflöde och filtret behövde rengöras. Det är så kallade Kois som bor där. Flera stycken. Jag ska visa dig senare. Peter flängde runt med gräsklipparen som är tjurskallig som en gammal gringubbe och inte vill starta. Peter fixar det. VARJE gång. Så orättvist. Jag har gett upp och tillkallar honom när gräset växt.
Tomaterna hade ledsnat och det mesta behövde akut vatten. När jag fixat allt kastade jag ut Snigelfritt och Gödning. Och jo, det hjälper. Mördarsniglarna dör...men även vanliga sniglar.


Efter att jag fått skjuts till Ica där min bil står med snygg reklam på sig, åkte jag och hämtade de yngsta barnen plus ett extrabarn. Hämtade paket med researchmaterial på posten, sedan äntligen hem.

Väl hemma hämtade jag posten och satte på en Smurffilm som efterfrågades. Därefter satte jag mig i stolen och DOG. Kroppen gav bara upp. Godnatt liksom.

Innan barnen lades fick de glass med jordgubbar. Därefter satte jag mig vid datorn och skrev. Och där sitter jag än.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar