Jag var så trött att det skavde i ögonen. Du vet som om någon kastat grus i mitt ansikte. Jag var inte längre ung, men vaknade ändå så tidigt att inte fåglarna hunnit börja kvittra. Med hjälp av min underbara labbe Castor tog jag mig runt i slingan kommunen fixat till. Schersminbuskarna som stod på var sida av vägen påminde mig om syrran. Hon som valt att stanna istället för att göra karriär. Sist vi träffades orkade jag inte stan mer än en kvart i larmet av barnaröster. Jag tror att det var tre barn, men det kändes som minst sex, eller tio. Jag hade lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig skaffa barn. Förresten visste jag att det där ordet skaffa, stämmer jävligt dåligt med verkligheten. Min väninna och hennes man var vid det här laget galna av barnlängtan. Ägg efter ägg ratades av hennes kropp och stöttes ut. Och hon, stackaren fick åka till sjukhuset och få en skrapning. Oftast en mycket motvillig sådan, från läkarnas sätt att behandla ämnet. De trilskades med henne.
Jag kastade av mig täcket och riktade blicken mot de turkosa träningsskorna som stod och blev dammiga på skohyllan. Det var dags att ta tag i livet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.