Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



20 augusti 2014

En början-713

Första slaget kom utan förvarning.
Det andra hann jag avvärja, men smärtan exploderade i min underarm och det flimrade framför mina ögon.
"Jag hatar dig", väste hon med låg röst. "Hatar, hatar, hatar." Hon slog mig för varje hatar, sparkade på mitt underliv och gav mig örfilar. Var kom den här kvinnan från, minns jag att jag tänkte. Var har hon gjort av min underbara tjej? När mobilen åkte i golvet, blundade jag och väntade på fler slag, men de uteblev. Istället grät hon. Hysteriskt. Kroppen skakade och hon hackade tänder.
Stående med skärvorna av glaset från mobilen i handen såg jag henne glida ned till liggande på golvet.
"Förlåt",viskade hon och följde min en och nittio långa lekamen med blicken. "Förlåt."
Jag släppte skärvorna på köksbordet och satte mig på en stol, oförmögen att förstå det som hänt.
"Du", sa hon och satte sig upp. "Du." Hon lade ned huvudet i mitt knä och tog min hand. "Du."
"Ja, jag", sa jag och reste mig. "Jag. Din man."
De mörkt blåa ögonen som nyss varit svarta, fylldes av tårar. "Jag är ledsen. Jag vet ..." Hon tog ett djupt andetag och famlade efter min hand. "Jag vet inte vad som for i mig. Jag ..."
Plötsligt tyckte jag synd om henne. Min lilla söta fru, knappt en och sextio lång. Rösten stockade sig först, men sedan kom de, frågorna som samlat sig i hjärnan under tiden misshandeln pågick. Kunde det bli bra i ett förhållande när något dylikt hänt? Fanns det någon väg tillbaka?
Teresa reste sig upp med slokande axlar. "Du går va?", sa hon och suckade.
"Har du gjort så här förut? Innan min tid?" sa jag och hörde mitt hjärta slå. Eller, var det måhända hennes? Det kändes som om någon stoppat in bomull i mina öron och en rännil av blod gled över min kind. Fötterna var fastklistrade på golvet som om jag trampat i cement.
"Mm", viskade hon och tittade ner i golvet. "För länge sedan. Kanske tio år."
Hennes leende bröt sig in i mitt hjärta och jag fylldes av kärlek. Vi var själsfränder och tyckte så lika om så mycket. Hon var den som öppnat mitt hjärta och fyllt det över brädden. I hennes sällskap träffade jag aldrig farbror Tråkig eller Ångest. 
"Vad hände?" sa jag och stålsatte mig inför det som skulle komma.
"Han lämnade mig", viskade hon. "Lova mig älskade du att inte du gör det. Då tar jag livet av mig."
Någonstans inom mig ringde en varningsklocka som jag ignorerade. Kyssen smakade salt och hennes smala midja rymdes precis mellan mina händer. Jag hade säkert provocerat henne. Med vad vet jag inte, men något hade jag säkert gjort.
"Kom", sa hon och drog med mig mot sovrummet. "Jag vill ha dig. Nu."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar