Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



8 december 2014

En början-779

Han hade försökt tvinga fram min lojalitet genom att hota mig och min familj, och jag knäade av tyngden från hans psykiska styrka, men vägrade ge mig. När brevet kom var vi beredda, eller rättare sagt, jag var beredd. Det krävdes mod att stå upprätt inför styrkan, men jag kände en urkraft inom mig. Jag var beredd att gå över lik för att skydda min familj medan han inte hade någon annan än sig själv.
Pappa hade blivit gråhårig på bara några veckor, och mamma, stackars mamma vågade inte längre gå ut i sin älskade trädgård. Jesper pysslade med sina kanariefåglar och verkade inte bry sig ett dyft om att han också blivit hotad.
"Sara", ropade pappa från deras sovrum. "Jag känner mig krasslig idag. Du kan väl se till fåren och de andra?"
Jag nickade för mig själv och skyndade mig ner till mamma som stod och lagade mat. Jag och de andra steg upp tidigt på mornarna. Det var så mycket som skulle hinnas med innan skolan började. Korna stod och råmade i hagen, hönorna kacklade ute på gården.
"Jag går ut", sa jag till mamma och gjorde som jag sa. 

Solen lyste på en blå, molnfri himmel, mammas rosor doftade och hösttrötta getingar surrade runt bland blommorna. En och annan fjäril fladdrade förbi och satte sig i Buddlejan som sprakade av färger. Jag hörde inget från fåren, men anade att de tröttnat på att vänta och gått ner till sjön. 

Stövlarna skyddade mig från fästingar och vätan som fortfarande fanns kvar i gräset. 
När jag kom ner till bryggan såg jag att regnet igår spolat bort leran och fiskfjällen från ekan. Nu låg allt på botten i en enda sörja. Det kluckade när vattnet slog mot kölen. Jag tog av mig stövlarna och strumporna, stoppade ner fötterna i vattnet. Det var kallt. Iskallt.
Inte ett enda får såg jag. Lammen brukade kivas och ropa på sina mammor, men det var tyst. För tyst, tänkte jag och funderade på att sätta på mig stövlarna och vända hem igen.
Ett knakande nådde öronen och jag drog en lättnadens suck när ett litet vitt lamm trängde sig genom snåret. Det verkade nästan nyfött, vacklade och bräkte ömkligt. jag såg till och med något som liknade blodstänk på länden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar