Nytt år, ny början och ett bra slut. Det var vad jag och mina barn förväntade oss när vi pulsade fram genom snön. Vi skulle tillbringa natten i en stuga långt in i skogen. Mina barns far vägrade följa med och bäst var nog det. Vissa människor klarar inte att vara utan teknik. De liksom kräver att ljuset ska fungera när man trycker på en knapp och måste ha vatten från en kran.
Teodora min yngsta dotter gick först. Hon brukade vara den som tog sig an andra och aldrig kände rädslor av några slag. Petter gick efter, slokörad över utskällningen jag nyss gett honom. Nu mindes jag knappt vad det handlat om, men just där och då i stunden hade jag blivit arg, jättearg.
Nina gick bredvid mig med sin hand inkilad i min. Hon bar sin Kalle Ankadocka hårt tryckt mot kroppen och hade nog helst tagit med alla gosedjur som bodde i hennes säng. Nina var den otryggaste unge jag någonsin träffat. Jag visste inte varför och hoppades få tid att prata om det ikväll. Som ett avslut på ett år som innehållit många frågor. Min tanke var att samla de mina och diskutera året i lugn och ro. Inga raketer. Inga vänner som ville ha ordet.
"Mamma, den här är skittung", flämtade Teodora och tog av sig ryggsäcken som landade på marken med en hård duns. Måtte jag ha tänkt till och inte packat något skört i hennes säck, tänkte jag och skyndade mig fram till henne.
"Jag kan ta den", sa jag och placerade ryggsäcken på framsidan av kroppen. Tyngden bakifrån mötte den framifrån och jag kände hur benen svajade. "Vi är ändå snart framme."
Teodora skuttade iväg och lämnade oss. Lätta vindar blåste upp snö och ibland rasade det ner en massa från granarna vi passerade. Det gällde att se upp.
Nina tog av sig vanten och satte tummen i munnen. Hon såg trumpen ut och jag förstod att hon tröttnat på att gå.
"Bara lite till så är vi framme", ropade jag uppmuntrande och hoppades att de skulle tro mig. Sanningen var nämligen att det var ganska långt kvar. Förhoppningsvis skulle de orka, men om de inte gjorde det fick jag väl hitta på något.
Petter svor lågt och slog med en pinne på grankvistarna med resultatet att snön ramlade ner. "Är det långt kvar?"
Jag kände svettlukt från mig själv och remmarna från ryggsäckarna skar in i mina axlar. Det här började ju bra.
"Snart, älskling, snart."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.