Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



6 januari 2015

En början-800

Hanna sprang nedför trappan och hann inte komma ut genom dörren innan tanten som var husets vaktmästare, greppade tag i hennes arm. "Vad har jag sagt om att springa med träskor i trappan? 
Hanna tittade ner i golvet. Hon lade benen i kors och tänkte:  Jisus vad jag är pissnödig. "Jag måste gå", sa hon och drog åt sig armen. "Nu."
"Du går ingenstans förrän jag fått en ursäkt", fräste tanten. Papiljotterna på huvudet for hit och dit när hon rörde sig. Hennes naglar var rödmålade och i glipan på morgonrocken syntes en röd spets.
Hanna tryckte ihop läpparna och stirrade tanten rätt in i ögonen. Det sved i magen, så kissnödig var hon.
"Nå", sa tanten igen och tog ett hårdare tag runt Hannas arm. Det hade fastnat rött läppstift på framtänderna och en stark doft av kaffe och tobak kändes när hon lutade sig mot Hanna.
"Hör du inte vad jag säger? Varför springer du i trappan? Några av hyresgästerna jobbar natt och måste sova på dagarna. Jag är en av dem och blir snart galen på allt oljud."
Dörren till porten öppnades och Hanna såg sin chans. Med ett hårt ryck slet hon sig loss och sprang ut i friheten. Om tanten gick upp och pratade med mamma skulle det bli bråk. Men de flesta i huset var lite rädda för pappa och undvek att knacka på. Förhoppningsvis tänkte tanten likadant.

Nere vid parken hittade hon vännerna. Sara och Sofi spelade kula, och Kalle och Bobbi sköt på förbipasserande med en slangbella och gömde sig i buskarna.
"Varför är du sen", sa Sara och kastade iväg en kula.
"Äh, kärringen bråkade igen."
"Igen?"
"Hon gillar inte mig."
"Ha, ha, och det skulle var konstigt? Du har för fasen jävlats med henne sedan ni flyttade in", sa Sara och flätade en smal fläta i sitt långa, svarta hår innan hon sköt iväg ytterligare en kula.
Hanna sparkade på en sten som låg på vägen. "Det var hon som började."
"Hade ni varmvatten imorse", frågade Sofi och reste sig upp. "Pappa var urförbannad imorse. Tydligen har pannan gått sönder."
Hanna nickade. "Jo, jag kunde inte duscha och fick kattvätta mig. Mamma sover fortfarande."



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar