ADHD-läxläsning

Jag vet att Razmus har läxa och att vi borde sätta oss med dem, men ser motståndet redan på fredagen och beslutar mig för att ta itu med dem på lördagen istället.

Det är solsken på lördagsmorgonen och jag längtar ut, vill åka snowracer med ungarna, kanske hoppa i snön och göra snöänglar. Men jag vet att det är en utopi - det är läxdags.

Razmus och jag åker till hans tennis. En timme ska han spela. Jag ser till att vi åker tidigare hemifrån för att passa på och läsa geografin i bilen. Han har nämligen inte varit med på lektionerna under veckan. Istället för att göra uppgifterna läraren gett honom har han tecknat, eller bara varit närvarande, frånvarande. Ensio har skickat ett bekymrat mejl och bett mig hjälpa Raz, vilket jag lovat, och nu gör.

Det går ganska bra och vi gör tre sidor av de cirka tio han dissat tidigare.

När Razmus spelar tennis passar jag på att skriva min dagliga Början.

Hemma igen krånglar det till sig igen. Raz vill spela som de andra. Zabine har också läxa, men hon har läst den, likaså Lilleman som tränat ABC och tiokamraterna. Avundsjukans fula ansikte tar över Raz sinne och det blir tjafs när jag pratar om att gå ut och läsa läxor.

Denna helg har han samlat på sig tre ämnen, engelska, geografi och mattematik.

Tiden går och jag känner lätt irritation över att mötas med denna evinnerliga nekan. "Jag tänker inte plugga", säger han och vi försöker prata med honom.

Kvällen kommer och vi far på kalas hos deras farfar. 

Söndagmorgon stiger jag upp tidigt. Nu jäklar ska här läsas läxa, tänker jag. Men först måste jag tända elden i kaminen för det är iskallt i huset. Brrr.

Vi äter frukost och pratar lite lätt om läxläsande. Liksom förbereder honom.

Jag går ut med hundarna och eldar ännu mer. Diskar och tar sats.

"Nu går vi", säger jag beslutsamt och tar väskan över axeln. "Kom igen."

"Det är orättvist", mumlar Raz med armarna i kors. "De andra har inga läxor."

Och så börjar det igen: Pratet om hur viktigt det är att läsa läxor, att man inte får några jobb utan betyg, att , att, att...

Jag känner mig som en skiva som upprepar sig, har fastnat med stiftet och inte kommer loss.

Till slut följer han med och vi sitter sedan resten av dagen med läxorna.

Geografin flyter fint, engelskan sitter direkt, men matten...hujedamig...

Det är mörkt ute när vi går in i huset igen.

Då har vi diskuterat lärare, vilja att lära, svårigheter att lära, vilja att lyssna, och gjort tjugofem uppgifter samt kollat noga att han verkligen fattat.

Jag är inget mattesnille och hade väl inte alltför lätt i skolan, men när jag ser Raz svårigheter att ta in det han läser gör det ont i mammahjärtat och jag undrar ofta hur hans liv kommer att bli. Mattematik är ett viktigt ämne.

Nu är det sen kväll och jag har pipit ut i min skrivarstuga igen. Zenta ligger i sin korg och sover, ljusen i lyktorna är tända och jag ska ge mig på mitt manus.

Peter och Razmus tittar på film. Razmus är en nattuggla och kan vara uppe hur länge som helst om han får. Redan som bebis tillbringade han nätterna med oss. Två blåa ögon följde våra rörelser och låg i vår famn tills sent, sent på natten. Ändå är han morgonpigg. Humöret på topp. Ett A-barn.