Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



17 april 2015

En början-868

"Vi kan byta, du och jag", sa mannen och lyfte upp en vit kattunge i nackskinnet. "Om jag får din orm, får du den här."
"Åh nej", sa jag och höll armarna om buren med min orm Mimosa. "Henne byter jag aldrig bort."
Jag tittade på de andra som satt i rummet. Som vanligt fanns där några hundar och katter. En svart hona hukade sig i sin bur och fräste när jag lutade mig mot henne. Mimosa höjde sitt huvud och rörde det sakta fram och tillbaka medan tungan for ut med jämna mellanrum. Plastväggen hindrade henne, men hon verkade hypnotisera katten som lade sig, och somnade.
En Schäfer satt och dreglade utan att ägaren verkade bry sig om att ta reda på slemmet på golvet. Hunden, för det var en hane, satt med öppen käft och tryckte upp sin nos i ägarens hand som för att visa att han fanns.
"Är det sant att ormar har varm hud", sa plötsligt en äldre man som hade en svart hårtufs till hund i knäet. "Jag har alltid undrat det."
"De är växelvarma och ganska sköna att klappa", sa jag och ställde Mimosas bur närmare honom. "Du får gärna testa."
"Nja, det får nog va", sa han och klappade sin hund. "Jag föredrar nog det här."
En liten pojke kröp fram över golvet. Han blick fokuserade på Mimosa och han stannade inte förrän han nått mig. "Klappa?"
"Nej, det kan du inte", sa jag och drog till mig buren. "Det är inte farligt. Inte alls farligt, men du får inte."
"Jag vill klappa", sa pojken och reste sig upp.
Jag sökte med blicken över de som satt i rummet, men alla satt tysta. Var höll barnets mamma hus, tänkte jag.
"Jag vill, jag vill, jag vill", sa pojken och tog tag i Mimosas bur med båda händerna.
Det smällde i en dörr och en vitklädd man kom in i rummet. "Alba Meta?"
Ingen svarade.
Veterinären rynkade ögonbrynen och tittade på en lapp. "Okej, då tar jag nästa nummer. Det är ...." Han tog upp en blå lapp ur fickan och tittade på den. "Nummer 68."
"Det är jag", sa jag och reste mig upp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar