Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



1 september 2016

Medicin-ADHD-kränkningar

Razmus har nu gått några dagar i skolan och jag medger att de första väntade jag stadigt på arga mejl från frustrerade lärare. Men...de kom inte. Istället fick jag ett i fredags där hans mentor berättade att alla lärare var supernöjda med honom och tyckte allt flöt bra.
Jag, eller vi ska jag väl säga blev jätteglada.
Kan det vara concertan som är hjälpen, eller är det bara faktumet att hans gamla lärare togs bort från skolan, och tydligen tagits bort från nästa skola också pga svårigheter att tackla elever, läs humöret.
Det är aldrig okej att skrika till barn, och de med #ADHD får ibland en sk låsning och blir rosenrasande, kastar saker eller bara går iväg. Raz gör så, även hemma. Det är mycket som går sönder i onödan. Ett tips är att sätta upp en boxningssäck i rummet, att slå sig trött på.

Raz gamla lärare (2 st) tyckte det var helt okej att kalla honom saker typ ADHD-unge, efterbliven, idiot mm, men barnen i klassen talade om för mig vad som pågick och vi vände oss till skolinspektionen som kickade lärarna lite snyggt. Barn är så otroligt utsatta.

De har fått ipad:s där man kan läsa t.ex tyskaboken och engelskaglosorna. Underbart. 
Jag blir så avundsjuk och önskar att jag haft det så. Eller om google funnits, och youtube. Då hade nog mitt betyg varit ännu bättre. Det var många gånger jag satt och slet mitt hår för att jag inte förstod något och mina föräldrar kunde inte hjälpa mig. Samhällskunskapen var ibland så tråkig att jag somnade och läraren hade ingen lust att försöka få mig förstå t.ex det där med mandat osv. Jag var utlämnad.
Jag känner igen mycket av Raz diagnos i mig själv och skrattar ibland, men mest är det nog sorgligt. Tänk om jag haft andra förutsättningar.
Jag hade extremt lätt för språk men skrev ner varenda mening i de andra ämnena, för att överhuvudtaget få in det i huvudet. Gör faktiskt likadant idag. Pluggade genom att dunka in skiten i skallen, skrev, skrev och skrev igen. Läste högt det skrivna om och om igen tills det förhoppningsvis satt. Matten var en mardröm, allrahelst proven då allt låste sig, trots att jag kunnat det dagen innan. Som tur var hade jag en underbar lärare som hjälpte mig.
Jag skolkade mycket från gymnasiet och hatade skolan. Gick tvåårig social linje som i stort sett var en upprepning av sjuan, åttan, nian, men intensivare. Fick bra betyg, men slet som ett djur för de siffrorna. 
Inte en enda arbetsgivare har brytt sig om mina betyg.

Vi ska till BUP på tisdag för att utvärdera medicinens vara...hur mycket Raz ska ta och om vi ska öka eller minska. Just nu ligger vi på 54. Razmus får känna efter och ta beslut själv. Vi tyckte det räckte vid 36, men BUP vill utvärdera nyttan.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar