Bibliotekarie Hedwig Näslund betalade för taxin och steg ur den innan taxichauffören hunnit runt. Hon var ganska bred om baken och håret låg bakåtslickat i vackra vågor som hölls på plats med silverfärgade spännen. Den röda näsan vittnade om alltför stort alkoholintag och om man stod nära henne och mötte blicken, var den grumlig och runt ögonen hade hon påsar av lös hud.
Hedwig vägrade att bära glasögonen hon fått och använde i undantagsfall en gammal monokel hon hittat i farmoderns gömmor - ett arv från någon i släkten.
Taxichauffören steg in i bilen igen och åkte iväg.
Hon drog ett djupt andetag, inte helt lätt tack vare astman, men hon kände en djup tillfredsställelse att slippa sjukhuset. Tänk att de däringa läkarna envisats i det längsta med att hon, Hedwig Näslund, hade cancer.
Huset som hon ägde bestod av inte mindre än fem lägenheter och hon hoppades att Viola gjort sitt jobb och hållit det hon lovat. Solen hade redan nått till tornet, och mannen som bodde där, en professor av något slag, hade lämnat fönstret på vid gavel.
Dörren till fastigheten verkade tyngre än vanligt, men en snäll man som hon aldrig sett förut, öppnade och höll upp den tills hon krånglat sig in.
Dörrarna till den gamla hissen stod öppna och på golvet låg en stor pöl med något. Kunde det vara kiss, tänkte hon och petade med fingret i den och förde det till näsan. Jo, nog var det så. Hedwig snörpte på munnen och hörde inte när dörren ovanför henne öppnades.
Arne var stor och kraftig, närmade sig åttio, men sprang varje dag en runda i parken för att hålla sig i trim och lyckades med bravur. Tanterna i huset svärmade runt honom och i hans brevlåda damp det ofta ner små inbjudningskort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.