Jag älskar mina påhitt!

Redan som liten kicka gjorde jag en massa hyss, och sedan fortsatte det i samma stil.
Fick jag ett infall gjorde jag det sekunden därpå. Levde för dagen.
Flera gånger liftade jag 30 mil från Stockholm till Hudik bara för att få träffa, eller åtminstone se den jag var kär i.( han blev mycket överraskad när jag plingade på)
Jag bokade en resa till Mexico, och for dit 3 dgr senare med en tjej som jag knappt kände. Idag är vi bästa vänner.
Med min kille for jag huvudstupa iväg på luff i Thailand när vi efter flera missfall gett upp hoppet om barn. Det är där vår äldsta blev till.
Jag sade upp mitt jobb utan att tänka, och började med plattsättning, bara för att kolla hur det var.
Efter en resa till Rumänien där jag träffat en härlig dansk hade vi telefonkontakt och en dag sade han att vi kanske kunde ses ."Javisst, jag kommer imorgon" sade jag och bokade en resa nästa dag för att åka dit och kolla om han var den stora kärleken. En vecka senare for jag nöjd hemåt med minnet av en underbar tid, och med vissheten att vi aldrig mer skulle ses.
Mina stackars föräldrar som bor 25 mil härifrån vet aldrig när jag dyker upp eftersom jag sällan talar om när jag kommer. Att överraska dem och se deras glädje värmer mitt hjärta.
Steget från tanke till handling är för mig aldrig långt, och som tur är träffade jag till slut min jämlike.
Idag har jag ju tre barn, men fortfarande kan vi glida iväg på äventyr, om än snällare sådana, och jag älskar att INTE planera mitt liv.