Skräcknovell : Galgbacken

Flera stycken familjer hade satt sig strax nedanför den stora fina eken som växte på toppen av kullen. Det var ett perfekt ställe för en picknick.
Solen gassade, och snart började alla plocka av sig plagg efter plagg. " Vilken underbar dag" utbrast Helen medan hon sträckte ut benen, och drog upp kjolen lite längre så att solen skulle nå hennes blekvita ben. " Ja, det har blivit varmt som attan idag. Jag skulle nog inte satt på Adrian så mycket kläder. Han blir ju så arg när han blir varm". Hon sträckte sig efter sin lilla son som hade tultat iväg mot en annat par, och log lite ursäktande när han sparkade till mannen. "Förlåt, han är lite arg idag, och egentligen skulle vi nog stannat hemma, men sådant här väder gör att man längtar ut. Elisabet heter jag förresten, och det här är Adrian" Hon tog tag i pojkens hand och sade till honom." Seså, hälsa nu på den snälla farbrorn".
Pojken tittade ner i backen, och slet till sig handen." Nä, jag vill inte" muttrade han, sedan gick han iväg. " Ja, som sagt, han är en argsint liten herre idag. Ni får ursäkta hans beteende. Ha en jättetrevlig dag". Elisabet tittade efter sin son som gick mot trädet, och lyfte blicken mot den stora gröna kronan. " Undrar hur gammalt det här trädet är" sade hon, och vände sig mot sin väninna. "Det har ju stått här jämt".
De började prata om sina jobb, och Elisabet slängde då och då ett öga mot sin pojke, men såg att han satt och lekte framför trädet.
En liten bit från Helen och Elisabet hade familjen Jensen slagit sig ner. Pappa Leif hade egentligen ingen lust att sitta och picknicka idag eftersom han hemma hade påbörjat ett länge önskat projekt med att renovera upp sin gamla Rover. Hans älskade fru Lea hade inte alls gillat att han skulle utebli från picknicken och de hade slängt käft lite, innan han slutligen givit upp när den 13-åriga dottern Annie stormat in och sagt " Helvete pappa, du är ju typ aldrig med oss. Kan du inte ge mamma och oss den här dagen?… Snälla?". Hon hade lagt huvudet på sned och sett honom rätt in i ögonen utan att vika med blicken. " Snälla?". Han hade suckande ryckt på axlarna och sagt " Nåja, bilen kan väl vänta en dag till, men i övermorgon får du vara barnvakt åt Maja så att mamma kan vara med mig och mecka." .
Nu vände han sig mot sin fru (förövrigt en mycket vacker sådan) som satt med deras lilla dotter i famnen. " Eftersom jag följer med er hit idag, hjälper du mig i morgon. Är det en deal?" Leif räckte fram handen, och Lea tog den medan hon försökte balansera dottern som plötsligt började fäkta med sina armar och säga något obegripligt. " Jag lovar och svär. Nej, tjejer nu måste vi packa upp maten och få något i magen.". Leif gick till bilen för att hämta grillen de behövde, lilla Maja hjälpte snällt till med uppackandet ett tag, men tröttnade sedan och drog sig sakta längre och längre från filten. Ingen i familjen observerade att hon försvann eftersom alla trodde att den andra parten hade koll på flickan.
Adrian tyckte om att känna och titta på barken på den gamla eken, och när han tittade uppåt svindlade det för honom, och killade i magen. Han skrattade till och gick in bakom trädet där han hittade en stor spricka. Nyfiket började han dra i barken för att kolla vad som fanns bakom. Swosch, någon grep tag i hans krage, och han kände fötterna lämna marken. När han började skrika trycktes en tjock gren rätt över hans mun. Han slog med sina små händer, men fick inget fäste någonstans. När han tittade ner såg han förvånat att han var flera meter över backen. Han försökte skräckslagen vända på huvudet för att se vad som hände, men huvudet trycktes brutalt ner mot bröstkorgen av något hårt och knotigt.
Det sista han kunde förnimma var lukten av löv och jord.
Maja var med sina två år fortfarande en liten tulta, men oj, oj, vilken vilja hon hade den lilla. Henne hittade man aldrig där man satte henne. Det visste alla. Otaliga var de gånger som hon rymt till grannen för att titta på deras kaniner, eller gått ner mot ängarna som fanns nedanför huset för att plocka blommor. Liten javisst, men tuff! Nu hade hon spanat in den lilla pojken som stod uppe vid trädet, och gick med bestämda steg (hm, tultanden) mot den gamla eken.
Plötsligt såg hon inte längre honom. Jo…uppe i luften. Någon eller något hade virat löv runt honom, och Maja såg hur han sparkade. Det såg så roligt ut så hon fnissade till.
Eftersom pojken försvunnit återvände hon till familjens filt. " Hej stumpan, var har du hållit hus?" Lea log mot flickan, och höll ut armarna mot henne. "Kom så får du saft." Maja pekade mot trädet och sade "ojke otta" Leif kom med grillen, och satte sig. Han lutade sig mot Maja när hon pratade och sade "Ja, titta på det fina trädet. Vi kan gå dit och titta om det finns något roligt där när vi fikat. Vill ni följa med tjejer?" Han vände sig mot Lea och Annie medan han log. Annie skakade på huvudet och sade "Nej, jag tycker det är lite kusligt där borta. Jag brukar låta bli att gå så nära." Lea skakade på huvudet och skrattade. "Akta er så inte trädmannen tar er! Jag har hört talas om att det skall finnas en lite underlig man som håller till här." Hon rufsade om sin största dotter i håret och smekte henne sedan på kinden. "Håll dig borta om du känner dåliga vibrationer. Man skall alltid lita på sin intuition."
Elisabet tittade åt alla håll, men kunde inte se Adrian någonstans. "ADRIAN!" Hon reste sig upp och kände paniken komma. "ADRIAN!" Hon hörde att hon gick upp i falsett. Helen reste sig också upp och började skrika, men ingen svarade. Familjen bredvid tittade på kvinnorna när de sprang omkring och skrek, och till slut ropade Leif till dem. "Hallå! Vad har hänt? Är han borta?" Elisabet rusade fram till honom, och började slita och dra i Leif. "Du måste komma och hjälpa till. Min lilla pojke. Var är han?" Hon satte huvudet i händerna och vaggade fram och tillbaka. "Min lilla pojke.". Lea reste sig och gick fram till kvinnorna och Leif "Vad har hänt?"
"Min lilla pojke har försvunnit. Han stod vid trädet däruppe alldeles nyss, och nu är han borta!" sade Elisabet medan tårarna rann. Hon snörvlade till och tog emot en näsduk som Helen räckte fram. "Vi måste ringa polisen! Han är ju bara 4 år! Tänk om någon tagit honom?". Lea höll om henne medan hon tog fram mobiltelefonen hon hade runt halsen. "Ja hallå! Ni måste skicka en polisbil till den gamla eken på galgbacken. Det är en liten pojke som försvunnit." Hon vände sig mot den gråtande kvinnan som sjunkit ihop och satt och skakade. " Vad heter din son, och hur gammal är han?" Elisabet vände sitt gråtfyllda ansikte mot Lea och hulkade fram "Haaaan heter Adrian, ooooch är fyra år. Åh gud så hemskt. Tänk om någon tagit honom. Säg åt dem att skynda sig!"
Lilla Maja såg på avstånd hur tanten som förut sprungit omkring och skrikit nu satt på knä med huvudet i händerna. Hennes axlar skakade av gråt. Maja tittade på trädet, och sade för sig själv. "Dumma, dumma trä." Annie lyfte upp henne, och tog med henne till glasskiosken som fanns nere vid ån. " Vad vill du ha för glass? Är du hungrig? Vill du ha korv?" Annie ställde sig på huk framför Maja, och försökte fånga hennes blick som oupphörligt drogs mot sällskapet som stod en liten bit nedanför trädet. "Dumma trä" sade Maja igen. "Dumma, dumma trä. Han to ojken."
Maja och Annie satte sig nere vid ån och tittade på änderna som simmade runt, och emellanåt klev iland för att tigga bröd. Snart hade Maja fullt upp med att ge dem mat, och glömde bort pojken.
Polisen var snart på plats, och de ringde in både helikopter och mer personal.
En mycket auktoritär man som hette Kommissarie Jönsson klev ur bilen, och samlade in samtliga som suttit nedanför trädet för att få all information han kunde. Elisabet närmade sig hysteri, och var knappt talbar. Om och om igen sade hon "Adrian, min älskade lilla unge var är du? Min lilla ängel"
Poliserna parkerade nere vid cafet och snart var kullen full av män i svartvita uniformer som kröp på knä vid foten av trädet, och gick omkring i terrängen med ficklampor för att leta under alla buskar och snår. De petade lite grann på sprickan vid foten av trädet, men kom till beslutet att det var för smalt för ett barn att komma in där.
Mörkret kom, och med en filt runt axlarna fördes Elisabet hem till sitt hus där hon möttes upp av ett team poliser, och en läkare som gav henne lugnande. Kommissarie Jönsson åkte hem till henne, och frågade om hon hade några nya foton på pojken. "Där" sade Elisabet och pekade på ett foto som stod i bokhyllan. Bilden av en leende, ljushårig pojke med stora lockar mötte Jönsson, och han böjde sig fram, öppnade ramen och tog ut fotot, för att sedan räcka det till en kvinnlig polis som stod bakom honom. "Karlsson gå ut och visa det här fotot för tidningsmurvlarna som står därute. Se till att ge dem all information vi har om pojken, och säg åt dem att köra ut bilderna NU!" Han vände sig mot Helen som satt i soffan och höll om sin väninna. "Brukar han rymma?" Hon skakade på huvudet samtidigt som hon sade "Nej, aldrig. Adrian kunde vara busig ibland, men han har aldrig rymt. Eller hur Elisabet?". Med tårarna sprutande skakade den andra kvinnan på huvudet.
Kommissarie Jönsson visste att när mörkret kommit var det svårt att leta någon, så han reste sig upp för att avblåsa sökandet tills imorgon. " Hedenström säg till mannarna att vi inte kan göra något längre. Vi får fortsätta imorgon." Han vände sig mot Elisabet och lade handen på hennes axel." Det är nog ingen fara, han sitter säkert under något träd och trycker. Vi hittar honom imorgon." Med de orden lämnade han huset.
Familjen Jensen hade farit hem. De var skakade, och allihop gick igenom sin hjärna för att tänka efter om de missat någonting. Lilla Maja gick in i sitt rum och lekte med sina dockor.
Hon lindade sin låtsasblomma (hon hade fått den i julklapp av sin mormor för att ha den i vasen i lekstugan) runt dockan. Om och om igen sade hon "Dumma trä, dumma, dumma trä, han to ojken."
På kullen stod den stora eken och vaggade i vinden. På en gren högt, högt upp hängde en söndersliten röd t-shirt med röda fläckar på. Löven rasslade i det täta grenverket, och ibland kunde man höra knirkanden av grenar som drogs mot varandra. Under trädet växte inget. Det var kalt och inte ens gräset hade letat sig upp. Barken som låg över sprickan hade glesnat ytterligare, och visade ett hål som gick in i trädet.
Det blev en orolig sömnlös natt för samtliga familjer.
Efter några månader utan att Adrian hittats började polisen mer eller mindre ge upp. De hade letat överallt, och förhört massor av människor, men inte kommit framåt i utredningen.
Elisabet satt varje dag i Adrians rum, och låg ofta i hans lilla växasäng som var fylld av alla hans älskade nallar. Hennes vänner turades om att sova över, och se till att hon åt. Kläderna satt som hösäckar, och de magra kinderna var så ihåliga att man kunde se skelettets form. Tårarna hade tagit slut, och ögonen var röda och kantades av rynkorna som kom av svälten. Hon gick varje dag upp till trädet och gick skrikandes omkring och ropade hans namn, om och om igen tills mörkret kom. Ofta hade hon någon av sina väninnor med sig, men ibland gick hon själv omkring. Då och då vände hon blicken upp i den stora trädkronan, men såg inte det röda tygstycket som hade blivit nästan rosa efter alla regn som fallit.
Malin och Pelle hade dejtat flera månader, och ikväll skulle de träffas på kullen nedanför den stora eken hade de bestämt. I hennes mage låg ett frö till ett nytt liv, och hon skulle berätta det för honom. Nervositeten inför hans reaktion gjorde att hon darrade där hon stod i mörkret under trädet. "Vad skulle han säga? Ville han överhuvudtaget bli pappa?" Malin stod och pratade för sig själv. Tur att hon tagit ficklampan med sig. Det var lite otäckt att ha allt mörker runt sig. Trädets knirkande gjorde att hon lyste upp i det, men vad var det där? Högt, högt ovanför henne såg hon något rödrosa svaja fram och tillbaka i vinden. Malin sträckte sig för att se lite bättre.
Bakom henne kom något mörkt, kompakt smygande, sakta, sakta rörde sig föremålet närmare flickan som ovetande om faran stod och lyste upp i trädet. Det mörka drog sig samman som en snara runt hennes kropp, och innan Malin hann reagera lyftes hon upp av något odefinierbart som lyfte henne från marken med ett swoschande. Desperat sparkade flickan med benen, och skrek hjärtskärande innan det som tagit henne täckte över munnen. Malin kände benen knäckas, och nacken smärtade till innan hon förlorade medvetandet.
En bit bort kom hennes pojkvän gående med slängig stil, blossande på en cigarrett, och när han inte hittade Malin antog han att hon somnat ifrån alltihop. Efter att han väntat en halvtimme skickade han ett sms till hennes telefon. "Älskade sömntuta, hoppas du sovit gott. Jag ringer dig! Puss!", sedan gick han iväg hem till sin lägenhet.
Han missade precis bipet uppe i trädet.
Den stora eken var nöjd och mätt. Flickan han fångat var höjdpunkten på hans offer. Fostret hon hade i sig gav den näring för många år framåt. Vilken extrem tur att hon kommit dit!
Ingångshålet nere vid backen slöts sakta, och de oroliga själarna av de som hängts på galgbacken genom århundraden jublade, nu kunde de få vila några år igen tills deras träd behövde näring igen. Deras kroppar var borta, men jorden som bildats av de förmultnade kropparna hade gett näring åt ett frö som blev till ett mäktigt, storslaget träd…som behövde barns blod för att växa.