Låtsaskompisen

Första dagen Ella nämnde sin låtsaskompis Anna brydde vi oss inte så mycket.
Succesivt berättade Ella att Anna var från Ryssland och hade två syskon, att hon hette Plesjka i efternamn och hade det fattigt. När vi frågade var Anna var just då sade den lilla ”Här mamma, här” och pekade på en punkt bredvid sig. Jag som har lite känsla för andar och oknytt kände med handen på punkten hon pekat ut, men nej ingenting. Inga vibrationer, darrningar, susningar fanns…bara tomhet.

Anna levde med oss i vårt dagliga liv, och när vi frågade lite försiktigt om Anna åt mat med oss, sade Ella ”Nej mamma, hon är ju död!” En rysning etablerade sig längs min ryggrad. Vad var detta? Var det en ande på besök? En vilsen själ? Resten av måltiden intogs under tystnad, men jag studerade noga min lilla tös som satt och pratade med sin låtsaskompis. Jag och min man tittade på varandra över köksbordet, och såg ut som frågetecken båda två. ””Vad i helvete var detta?” Anna började sova i Ellas säng och den förut så mammiga tjejen hade snart inget behov av sin mammas trygga famn. Istället höll hon sin lilla hand i luften som att hon höll i någon, och så sov hon natt efter natt. Jag och min man började om igen förhöra lilltjejen om hennes väninna. ”Ella, hur ser Anna ut?”
”Men mamma, ser du inte hennes vackra röda hår och hennes tjusiga klänning. Anna säger att hon varit högadel, vad betyder det mamma?” Jag satte mig på knä framför min lilla 4-åring och försökte stammande förklara vad högadel var.” Du förstår gumman, i Ryssland har de en tsar och tsarinna, ingen kung som vi i Sverige, och jag tror det är vad Anna menar. Förresten du kan väl fråga henne? Hon är väl här nu? Med ett stort allvarligt leende sätter sig Ella på knä framför ingenting och viskar ut i luften. ”Är det sant Anna, är du tsarinna?” När hon suttit och viskat en stund stiger hon upp och vänder sig leende mot mig. ”Det är så mamma, du hade rätt.”

Rädd och fascinerad på samma gång sätter jag mig i vår stora fåtölj, sedan klappar jag på mitt knä och ber Ella komma och sätta sig. ”Gumman, kom ett tag. Kan du tala om för mig vad Anna sagt om sin familj? Vänta lite så skall jag hämta ett block!” Jag sätter ner min lilla dotter på golvet och går in i köket för att hämta en penna. När jag är på väg tillbaka hör jag Ella säga med hög röst. ”Nej, jag vill inte! Du är dum! Du får inte!” Hon tystnar tvärt när jag kommer in i rummet. Jag vänder mig uppfodrande till henne och säger ”Vad var det där om?”
Ella kniper ihop munnen som bara hon kan, och vanligtvis brukar jag skratta, men inte nu. ”Ella! Vad sade hon?”
Den lilla flickan kniper hårt ihop sina läppar och skakar på huvudet.
Jag beslutar mig för att ignorera händelsen och istället börja min utfrågning. ”Kom stumpan skall vi prata.” Men Ella vägrar och stampar hårt i golvet medan hon skakar på huvudet. ”Nej mamma, Anna vill inte att jag pratar. Hon säger att ni kan ta skada då. Vad menar hon mamma?” Långsamt tinar den lilla upp och har snart glömt incidenten.

Jag började forska på internet efter någon Anna Plesjka från Ryssland, och sakta men säkert tonar en mörk hotfull bild fram. Gamla dokument visar att hon visst funnits, men för länge, länge sedan. Hon hade dödats för sitt brott. Ett brott så grymt att vi inte riktigt kunde förstå hur någon kunde göra det.
När vi till slut beslutar oss för att ta med Ella till barnpsyk är hela hon i uppror. Inför våra ögon tynar hon bort, och hostan rister dygnet runt i hennes lilla kropp. Vår älskade unge verkar ha blivit en annan, och håller sig mest för sig själv i sitt rum.
Storebror Alexander är den ende som får gå in i hennes rum, och han ger oss dagliga rapporter om vad som sker. Hans tal blir sakta men säkert mer belevat och ord jag inte ens visste fanns trillar som pärlor ur hans mun. Om igen ser vi en snabb förvandling av vårt barn, och han börjar prata om sin kompis Lurvas som leker tillsammans med Ella och Anna.

Nu var vi rädda! Nä fel, vi var skräckslagna av vad som skedde, och beslutar oss för att ta hem en präst.
Vår präst här i kommunen är en gammal man som nog sett det mesta i sina dagar, men hade han vetat vad som väntade i vårt hus hade han nog skickat någon yngre förmåga, eller i alla fall tagit med sig någon. Dagen då han kom var Ella orolig och kunde inte sitta still. Hon hade blivit bossig och sade ofta till oss att ”gör si och gör så.”
Kom vi inte direkt hon ropade fick vi edsord över oss. Vår vackra flicka hade blivit ett monster som vägrade ha någon som helst närkontakt med oss. Då och då glimtade den riktiga Ella fram för att sedan försvinna.

När prästen gjort vad han trodde var bäst lämnade han vårt hus skakad in i märgen. Han var helt säker på att djävulen gästat hans liv i form av en liten flickas skepnad. Vigvattnet han stänkt på henne hade hon skakat av sig som en hund, och sedan skrikit edsord mot honom. Han lovade att återvända samma dag, men blev sjuk och kunde inte komma.

En dag hände det som inte får hända. I mina efterforskningar tillbringade jag massor av tid på vårt bibliotek och lade över passningen av barnen på min man. Han hade fortfarande inte riktigt tagit in Ellas förändring och passade på att läsa några jobbpapper när hon ”sov”. Ja jag säger så för den här nya personen vi fått in i vårt liv sov aldrig. Dygnet runt hördes hennes rörelser i huset, och jag hade börjat se syner av trötthet. Eller? Var det syner? I vårt vardagsrum kunde jag då och då förnimma rörelser av något osynligt, som en dimma, eller som elektriska impulser.

Hur som helst. Den här dagen hade Alexander inte kommit ner och gett sin dagliga rapport om Ella, eller Anna måste jag nog säga. För barnet jag såg hade ingen likhet med vår älskade dotter.
Min man ropade upp i trappan att maten var klar, men fick ingen respons och gick upp de få stegen till övervåningen och knackade på Ellas dörr. ”Ella, öppna! Det är mat stumpan!” inget svar…”Ella!” När han inte fick något svar gick han fram till Alexanders dörr och gjorde samma procedur. ”Alexander, öppna! Det är frukost vännen.” Dödstystnaden härskade, men han kunde höra snabba andetag bakom dörren, och ett kvidande.
Nu hade han fått nog och slog brutalt in dörren. När han sett vad som hänt gick han ut och spydde.

Inne på rummet hittade han Alexander brutalt ihjälslagen och med oseende ögon tittade han på sin far. Kroppen som varit vältränad hade sakta men säkert brutits ner och blivit smal och gänglig. Hur hade de kunnat missa det? Var hans första tanke, sedan vände han tillbaka till den blodiga scenen och försökte ta in vad han såg.
Ella satt på Alexanders säng med blod i mungipan och rädda ögon. När han talade var det med stor ansträngning.
”Lilla, lilla gumman. Vad har du gjort?” Min man tog upp sin mobiltelefon och ringde till mig som inte svarade. Nu började Ella med stammande röst prata ”Pappa, hon, hon tvingade mig. Anna tvingade mig pappa.”
”Så, så” sade han och lade armarna om sin dotter ”det blir nog bra. Kom nu vännen så går vi ner till nedervåningen och tar oss en kopp te” Med varsam hand lotsade han ner Ella nerför trapporna och placerade henne på en stol i köket innan han med långsamma fingrar slog 212 på sin telefon. ”Polisen” svarade någon i andra ändan, och med dov röst förklarade min man vad som hänt.

I andra änden av staden hade jag precis fått reda på varför Anna avrättats, och försökte med darrande händer få tag i min karl. Försök efter försök gjordes, men det enda som mötte mig var en upptagetsignal.
Jag tackade bibliotekarien för lånet av deras dator och skyndade mig hemåt i min lilla bil. Under hela resan ringde jag gång på gång, men ingen svarade. Nu var jag rädd, så rädd att jag skakade. ”Svara då för bövelen!” Röt jag åt telefonen ”svara!”

När jag kom hem till vårt hus möttes jag av blinkande lampor och vår uppfart var täckt av polisbilar. Av min familj såg jag inte en skymt. Med bultande hjärta sprang jag fram till en polis som stod vid avspärrningen och frågade vad som hänt. ”Mord” sade han med barsk röst, och vinkade mig vidare när jag berättat vem jag var.
På vår yttertrappa stötte jag ihop med vår polischef och sade med darrande röst ”Vad har hänt? Var är allihop?”
”Maria du måste vara stark nu, din familj är på stationen och blir utfrågad. Alexander är död!” Han sträckte ut sina händer och bjöd in till en kram som jag villigt mottog. Hulkande frågade jag om igen vad som hänt, men han vägrade säga något mer, och sade att vi skulle fortsätta prata nere på stationen.

Resan ner dit var hemsk! Jag satt tyst i mina egna tankar och försökte ta in vad som hänt. Min älskade lilla pojk, så fin, så rar. Vad kunde ha hänt?
Min man mötte mig med stora famnen och tårarna rann i en strid ström från hans orakade kinder. Ögonen var rödkantade av allt gråtande, och frisyren stod åt alla håll.
”Maria, älskade du. Har polischefen talat om…?” Han kramade mig hårt, hårt och gjorde allt för att komma fortsätta berätta. ”Alexander är död, ihjälslagen, och Ella är den som gjort det.” Jag tittade på honom med chockad min ”Ella? Men varför? Var är hon nu?” Han berättade att Ella förts till psyket och skulle undersökas omedelbart. De skulle ringa när de var klara.

När vi satt och väntade på den hårda obekväma soffan talade jag om vad jag funnit om Anna Plesjka.
”Anna är en barnamördare som ansåg sig själv vara högadel, och levde högt på sina tillgångar. Hon fanns i vår värld på 1800-talet och bodde mycket riktigt i Ryssland. Hennes bror Valesjka var även han en mördare, men blev aldrig dömd eftersom de inte kunde hitta honom. Anna blev avrättad med ett nackskott 1833 och brändes sedan upp eftersom de inte ville lägga henne i kristen jord. Jag försökte ringa dig, men fick inget svar. Alla samtal kopplades bort.”

Efter några oroliga timmar blev vi inkallade i polischefens rum, och han började prata. ”Hrrm, så här är det. Ella lider av schizofreni och har inte riktigt förstått vad hon gjort. De har gett henne höga doser med lugnande efter att de frågat ut henne om mordet. Ni hittar henne på avd 5 sal 76.” Med de orden visade han ut oss, och beklagade om igen sorgen efter att ha gett oss varsin kram.

Vi fick aldrig hem vår dotter igen. När hon till slut fick insikt vad hon gjort brast hennes medvetande och hon föll i koma som pågår än idag.
Begravningen av Alexander var tyst och stilla, men jag kunde förnimma någonting ont i luften när vi stod ute på kyrkogården. Jag bad en tyst bön och höll mitt gamla konfirmationskors som jag satt på mig. Min man stod gråtande vid min sida och höll min hand så hårt att blodet stoppade.
Av det här har jag lärt mig att något okänt finns därute, inte alltid ont, men något finns därute.