TEMA oförklarligt försvinnande

Med ett ryck satte sig Anna upp i den stora dubbelsängen som hon delade med sin man Petter. Klarvaken pratade hon för sig själv. ”Nej, det kan inte vara sant. Hur kunde det hända? Vad hade de gjort för fel?” Frågorna trillade in i hennes nyvakna hjärna som pingpongbollar, och hon fick en gastkramande känsla runt sitt hjärta.
Med ett vigt skutt hoppade hon ur den gemensamma bädden och drog snabbt på sig en klänning som låg över stolen, sedan satte hon sig med hopdragna ben i fåtöljen som stod vid dörren.
Fortfarande chockad av insikten hon fått steg hon upp för att studera sin sovande make, som fortfarande efter 20 års äktenskap inte verkade ha åldrats ett dugg.
Han var en snygg man och hade ett mycket gott hjärta.
Naturligtvis hade de haft duster genom åren, men de hade alltid landat bredvid varandra efter att ha pratat ut om saken. Inte en enda gång hade pratet om att separera på prov eller något annat idiotisk kommit ur hans mun. Aldrig!
Vad skulle han säga, och framförallt, vad skulle hon säga till honom?
Med sitt finger följde hon hans vackra profil i luften, och kunde känna hans varma andedräkt. Den luktade av munvattnet han envisades med att använda, och hon rynkade på näsan av obehag. Det var en stark doft av mint och alkohol.
Petter rörde sig lite i sömnen och sade några ord i sömnen innan han vände sig om och fortsatte sin skönhetssömn.
Anna satte sig igen, och hon funderade på hur hon skulle göra.
Hur säger man till någon som man levt med i många långa år att allt är förbi?
Hur lämnar man den bäste vän man någonsin haft? Anna gnuggade sin näsa som hon brukade göra när hon funderade, och tvinnade en lock av det röda lockiga håret mellan sina fingrar. Hon snurrade det runt, runt tills det tog stopp och håret låg som en knöl vid huvudet. Till slut hämtade hon ett block och en penna ur skrivbordet på deras kontor, och började sedan skriva. Älskade Petter!…Nej gud vad dumt, så kunde hon ju inte skriva. Hon skulle ju precis skriva att hon kände motsatsen. De förargliga tårarna som hon hittills lyckats mota började nu rinna i en allt stridare ström. Några droppar hamnade på papperet och hon försökte gnida bort dem med sin ena hand.
Kära Petter! Jag vet inte hur jag skall tala om det här, och skulle helst slippa, men… Äh, vad löjligt det blev. Petter brukade alltid tala om att man måste stå för det man känner, och att man alltid skulle vara ärlig. Hon måste ta sig i kragen nu. Med en suck skrev hon de hatade orden och vek sedan ihop lappen för att gå till sovrummet och placera den på sin huvudkudde.

När Anna reste sig upp för att lämna sovrummet kände hon en hand greppa om sin handled, och vände sig om. Petters ögon som i vanliga fall alltid lyste lite busigt var slocknade och ledsna. Hon ryckte snabbt till sig lappen hon just skrivit.
”Anna, jag måste prata med dig om en sak.” Hon lade sig bredvid honom, och började tvinna ytterligare en länk av sitt hår i nervositet. ”Ja, vad vill du?” sade hon och tittade honom djupt i ögonen. ”Anna, älskling. Det här går inte längre. Jag älskar inte dig längre. Förlåt älskade du, men…” Hon tystnade honom genom att lägga ett finger över hans läppar. ”Sch! Säg inte mer. Jag vet. Jag har hela morgonen försökt hitta orden för att tala om för dig att min kärlek till dig är slocknad. Den har oförklarligt försvunnit och jag vet inte varför.”
Petter kysste hennes hand och kramade om henne medan han drog en djup suck.
” Gud vad skönt att du känner likadant. Det fanns där bara helt plötsligt imorse. Alla känslor jag haft var borta. Du är min bästa vän Anna, men inget mer.” Hon log genom tårarna ”Jaha, vad gör vi nu? Hur gör man med hus, bil och båt? Delar man alltihop eller?” Han skrattade med gråten i halsen ”Ja, en sak vet jag. Att dig kan man lita på. Så jag är inte ett dugg orolig för att vi skall börja bråka om sakerna. Vi löser det här på ett snyggt sätt för att sedan gå vidare med våra liv.
Efter frukosten ringde de till sin advokat för att beställa alla papper som krävdes