TEMA om en fest

Som vanligt började morgonen med en ordentlig frukost, men mitt försök att börja servera gröt istället för den evinnerliga yoghurten rasade med ett brak i backen. Samtliga barn vägrade äta en enda sked av sörjan som låg på tallriken. ”Jag vill ha yoghurt” sade Zabine med gnällande röst. ”Jag tycker inte om gröt” sade hon med ett grimaserande när hon i alla fall smakade på den. ”Mamma, jag vill ha yoghurt jag med, det är inget gott med gröt.” Razmus sköt iväg sin tallrik och steg upp för att hämta det eftertraktade i kylskåpet, men jag stoppade honom. ”Icke sa nicke, ni kan inte äta yoghurt jämt, det funkar inte.” Surt kom han tillbaka och satte sig på sin plats. Skyfflade den smäggiga gröten åt höger och vänster, om och om igen. ”Mamma? Snälla?”
Envist satt jag och skyfflade i mig min egen gröt, som måste jag medge är rätt sliskig. Minstingen hade ätit lite, men hade nu tröttnat och sköt bestämt tallriken åt sidan för att sedan peka på mackan jag just åt. ”Meer!” sade han med betoningen på e. Suckande gav jag upp, skyfflade den förhatliga smörjan i papperskorgen och gav dem yoghurt.

När vi ätit åkte vi iväg till Tumba för att inhandla mjölk, tomater och två jättefina målarböcker ungarna spanat in. Men när bilen var klar för tillbakafärd var den fylld med så mycket annat som vi hittat på vägen. På bokhandeln hittade jag en skiva som man lägger bakom sitt manus för att stödja det, supersmart, och anteckningsböcker får man ju aldrig för mycket av, jag tog två. Ja, det blev lite mer, men allt behöver jag ju inte berätta. Vi hade lite köpfest jag och ungarna, ibland behöver man det.

När jag skulle backa ut från parkeringen kom en kille i döda vinkeln och det var millimeter från krock. Med bultande hjärta vevade jag ner rutan ”Förlåt jag såg dig inte, du kom i döda vinkeln.” Mannen skrattade ”Ja, du tände backningsljusen precis som jag körde in så vi hade nog tur båda två?” Jag vevade upp rutan och for hemåt.

När jag kommer till de välkända kurvorna som pryder sista biten hem kom jag plötsligt på. Det var ju idag det skulle ske. Idag skulle jag få se resultatet av flera månaders jobb. Om posten var så snabb som vi hoppades skulle paketet ligga hemma och vänta på mig nu.
Zabine väckte mig ur drömmerierna med sin gälla röst ”Mamma, jag mår illa. Du kör för fort! Vår natursköna väg är förvisso vacker, men döden för oss stackare som blir åksjuka, och många är de gånger som vi stannat för att lillflickan spytt i bilen. Det var bara att sakta ner och ta kurvorna med försiktighet, beredd att stanna om det skulle behövas.

När jag såg vårt hus kände jag den där härliga känslan av frid och ro. Jag älskar det här stället och åker hemifrån så lite jag bara kan.
Innan jag svängde in på gården stannade jag vid vår postlåda. Med sökande fingrar letade jag igenom bunten och fann strax det eftertraktade paketet. Det var knappt så att jag kunde bärga mig innan jag stannat bilen. Helst ville jag bara besinningslöst slita upp paketet för att se vad som dolde sig inuti, men glassen vi köpt skulle smälta om den inte snabbt förpassades in i frysen, och mjölken måste in i kylen. Razmus och Zabine började direkt tjata om sina målarböcker som än så länge låg i kassen. Hungern röt i min mage, och barnen, framförallt Razmus behövde snabbt få mat i sig (han blir skogstokig annars). Paketet låg lockande på diskbänken i sitt brunpappersklädda fodral.
Nu kunde jag inte vänta längre, och bland mackor, halvätna tomater och kyckling slet jag upp det tunna paketet för att se hur den såg ut…MIN BOK, min alldeles egenskrivna bok.
Javisst var det bara ett prov, men stoltheten jag kände och glädjen över att var framme fanns där. Jag klev upp från bordet med boken i min hand och gick in på toaletten och fram till den stora spegeln. ” Jag är författare, jag är faan i mig författare” sade jag till spegelbilden medan leendet var brett som på en groda.
Nu återstår visserligen att sälja den, men att se den var magiskt, och den känslan räcker långt.