29 juli 2009

Tema skriv om att finna fel

Det var en gång en flicka som väldigt, väldigt gärna ville träffa en kille att älska, men…
Det var svårt, mycket svårt tyckte hon att finna den rätte. De hon träffat hittills hade inte nått upp till hennes önskemål och hon fann små fel på dem som andra inte funnit tidigare. En hade för stor näsa, och ännu en annan hade konstig röst. Hennes vänner försökte säga till henne att titta till det inre istället för det yttre, men blev avsnästa. Pernilla som hon hette ville ha en kille med stora muskler och som månade och tog hand om henne. En kille som även tog hand om sig själv och inte förföll till soffpotatis så fort de gängat sig.
Hon hade på nära håll studerat vådan av sådant och tänkte inte falla i fällan.
Att hon själv sedan i omgångar svullade godis och sedan blev tvungen att banta såg hon inte som något fel.
Jakten fortsatte på den perfekte mannen.
.
Hennes vänner tröttnade och bad om igen henne att ge den vanliga ordinära killen en chans. En grabb med hjärta och själ. För faktum var att killar som tränar och bryr sig om sin kropp, de var ju rätt tråkiga. Och visst hittade hon vackra pojkar med muskler, men…de lämnade henne med brustet hjärta gång på gång.
En vacker dag tröttnade hon på sin väninnas tjat om att inte alltid titta till det yttre, och bad henne resolut att försvinna ur hennes liv.
Dagen efter ekade telefonen tom.

Pernilla träffade flera killar som gjorde henne illa, men en dag…

På sin färd till jobbet varje dag åkte hon t-banan och hade dittills oftast begravt sig i sin morgontidning.
”ursäkta, är den här platsen ledig?” En kille klädd i jeans och kavaj stod leende mittemot Pernilla.
”Javisst, vänta skall jag flytta på mina grejor.” Hon lyfte ner sin ryggsäck som innehöll makeup och lite annat.
”Bor du härute eller? Ursäkta, jag kanske skall presentera mig, Jens Uebel är mitt namn.” Han drog en hand genom sitt ostyriga hår som för att rätta till det, men misslyckades totalt för det låg snabbt lika illa som före.
”Mm, jag har bott här hela mitt liv.” Hon räckte fram sin välmanikyrerade hand som hade lila nagellack för dagen. ”Jag heter Pernilla Andersson” När presentationen var gjord återgick hon till sin tidning, men kikade lite i smyg på honom. Han såg rätt ordinär ut, men ändå hade han en speciell glimt i ögonen, lite busig sådär. Äh, han var säkert en sådan där tråkig kontorsråtta tänkte hon, och tittade på hans välklippta naglar. Kavajen han hade på sig såg lite för liten ut, men berodde det på att han hade muskler under, eller…var den bara för liten?
”Du är söt, vet du det?” sade mannen plötsligt rätt ut i luften. ”Jag har spanat in dig länge, och väntat på det rätta tillfället. Du verkar alltid så långt borta.” Han vred sina händer som om han var nervös, och Pernilla väntade på att han skulle fortsätta.
Hon sneglade över tidningskanten och mötte plötsligt hans blick.
”Tittut, sade han och log. Blev du stött nu?” Han böjde sig mot henne och viskade något i hennes öra.
”Nej, det menar du inte.” Sade hon och såg väldigt förvånad ut. ”Men hur länge har du bott där? Jag har aldrig sett dig.”
”Vi har varit grannar sedan 5 år tillbaka, och jag har sett dig komma med flera olika män, men aldrig förstått varför en så vacker kvinna som du är ensam och bara har tillfälliga förbindelser.” Han suckade och fortsatte.
”Men, men det är väl inte min dag idag heller. Jag skall lämna dig ifred. Jag måste bara tala om vad jag tycker.
Ha det bra och lycka till med kärleken.” Han försvann i vimlet på tåget, och hon såg honom inget mer.

Veckorna gick, och han hade sått ett frö av intresse hos Pernilla som växte. Fantasin kan göra underbara saker med ens sinne, och i hennes ögon blev han plötsligt den perfekte mannen, men…var i huset bodde han?
Till slut ställde hon sig helt resolut utanför sitt fem våningar höga hyreshus för att invänta hyresgästerna.
En efter en passerade de henne och hon hälsade och sade några ord till nästan allihop. Tidigare hade hon aldrig ens hejat på dem när de mötts i tvättstugan. Men ingen Jens kom, och ingen Uebel fanns i huset enligt listorna i porten.

När hon lade sig den kvällen kände Pernilla att hon för första gången på länge var glad. Att prata med sin grannar hade gett henne glädje, och trots att inte Jens dykt upp hade det varit en givande dag.

Nästa dag när hon skulle ta hissen och den öppnas, står han där. En helt vanlig kille med jeans och t-shirt, men med glada spelande ögon som gnistar till när han möter hennes blick. ”Du!” säger hon, och han hör glädjen i hennes röst. ”Jag har sökt dig.” Säger hon sedan och trycker på hissknappen. ”Jag stod här utanför hela dagen igår för att jag ville träffa sig!” Han tittar lite underfundigt på henne, och rycker sedan på axlarna. ”När jag såg att du stod utanför vände jag och tog källarvägen till jobbet. Det kändes lite kymigt att träffa dig efter din reaktion på tåget. Eller, snarare brist på reaktion, för du sade ingenting.
”Du gav mig ju inte en chans. Du bara försvann!” Hon arbetade upp sig till ilska, och kände sig påhoppad, som när hennes väninnor försökt råda henne. Hon var en vuxen kvinna som kunde ta hand om sig själv. Eller?
Var det kanske det som var felet? Att hon aldrig gav männen en ärlig chans att visa sitt rätta jag. Att hon sökt fel sorts man? Hon tittade en lång stund på Jens och harklade sig innan hon började tala. ”Jens, jag , jag vet inte hur jag skall säga det här utan att du skall ta illa upp, men, du är inte den typ av man som jag vanligtvis brukar dejta, men jag vill jättegärna träffa dig eftersom du har något som attraherar mig.” Hon tittade blygt ner i golvet och fortsatte ”Jag har otur med män, de trampar på mina känslor och drar innan det blir något riktigt hållbart. Jag har aldrig ens varit sambo.”
Han tittade en lång stund på den söta kvinnan framför sig innan han lade sin arm runt hennes späda axlar. ”Lilla, lilla du. Vi kan väl försöka du och jag? Jag lovar att inte svika dig, okey!” Hissen gick upp och utanför stod Pernillas förvånade granne. ”Jens, men…är du?…Är ni tillsammans? Vad kul! Välkommen på fest hos mig imorgon. Ja du vet ju var jag bor Jens och du med.” Sade hon och tittade på Pernilla.
"Känner du henne?" Sade Pernilla när de en stund senare kommit ut på trottoaren. ”Javisst”, sade han och skrattade, ”jag känner hela huset. Vi brukar ha små fester då och då. Varför vara ensam, när man har grannar?”
”Ja det kan man ju undra” sade Pernilla och log för sig själv. ”Varför vara ensam?”

2 kommentarer:

  1. Ja, varför vara ensam? Du har nog rätt i att man måste öppna sina ögon och börja se rakt och ärligt på folk. Både för att träffa nya vänner och att kanske en dag hitta den rätte. Hoppfullt för en nysingel.

    SvaraRadera
  2. Härlig text med budskapet om hur svårt det är att ändra sitt gamla synsätt.'
    Tur att vi vill och kan förändras

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...