Tema skriv om att vara efterlängtad

Den här dagen som jag skrivit om var nog den smärtsammaste, värsta dagen i mitt liv.
Jag var gravid med mellantjejen och hade drabbats av grym foglossning.
Detta är ett utdrag från min bok.

28 februari 2005
ONT!
Har sammandragningar hela tiden, och det värker i både mage, höft och ryggslut.
Faaan, faaan, faaan om gud finns vad vill han visa med det här?
Kl.16 gav vi upp! Peter tog mig resolut i famnen och sade " nu får det vara nog, nu orkar jag inte se dig lida längre", sedan bar han mig ner till bilen han kört fram. Jag grät av smärta hela vägen ut. Razmus satt redan där i sin barnstol.
Peter körde mig till förlossningen där de inte ville ta emot mig. ” nej, du skall inte in nu, du föder ju inte förrän om några veckor” sade en smal liten ljushårig sak. Jag ville mörda henne, och sudda ut hennes flin, jag hade ju så ont! Jag grät och skrek på hjälp! Aldrig att jag åkte hem igen. Det här var inte mänskligt. De fick starta förlossningen NU!
Det kändes som om höfterna gått i tusen bitar. Magen värkte, och blåste upp sig under tiden som jag skrek.
Till slut fick jag komma in, och fick ett rum.
Det kändes underbart skönt att vara där. Jag fick en TNS-apparat av sköterskorna som Peter satte på min höft, och det blev lite bättre.
Peter och Razmus pussade god natt och for hem till Erstagatan. Själv somnade jag sent, sent. Dödstrött.

1 Mars 2005
Klockan 1.25 på natten väcktes jag av en illande värk och något blött som rann mellan benen. Snabbt som attan ringde jag på en barnmorska som avfärdade att det skulle vara fostervatten.
”Inte ännu...det är ju inte dags än” sade hon, men luktade på bindan, och insåg att jag hade rätt.
” Nu kommer det att komma in mycket folk här” sade kvinnan medan hon stod med luren i handen. ” Men alla är här för att hjälpa dig så koppla av och försök ta det lugnt” (lugn, det var väl det sista man var).
Jag ringde upp Peter som yrvaken svarade. Jag berättade lite snabbt vad som hänt innan jag var tvungen att avsluta samtalet, sedan....var det full fart