TEMA vändpunkt

Sebastian vände sig om medan han försökte pinna på så fort som han bara kunde. Naturligtvis ramlade han, och några skrubbsår uppenbarade sig på undersidan av hans bara arm.”MAMMA!” skrek han förtvivlat.
Mannen som jagade honom tittade sig omkring, var de upptäckta? Herregud så löjligt det kändes att jaga en liten unge. Det borde ha varit hur enkelt som helst, men den här satungen var smart. Två gånger hade han gäckat honom, och nu hade avståndet mellan dem ökat igen. Ha, där ramlade den lilla saten, nu jäklar skulle han få.
”Där tog jag dig din lilla…” Barnet sprattlade förtvivlat för att komma ur mannens grepp, men hade egentligen inte en chans. ”Mamma! Jag vill till mamma!” Sebastian rev och bet mannen som tagit fast honom, och tårarna sprutade på den lille.
”Nu du, nu har jag dig ditt lilla kryp” En bil kom körande och han lade handen över barnets mun för att tysta honom. ”Sch! Håll käften annars…” Sebastian tystnade och stod tyst med förtvivlad blick och tittade på den blåa bilen som kom inkörande på parkeringen. När bilen stannat, och människorna i den klivit ur började han om igen sparka mannen som höll honom. Tyvärr var han bara en liten spetig 4-åring som knappt nådde upp till magen på den långe mannen. Sebastian hade hört talas om sådana här män, och mamma hade varnat honom för dem.

Nu var han rädd…Vad skulle nu hända? Sebastian vände sig mot den långa mannen med dem isblå kalla ögonen och sade ”Mamma kommer att hitta mig, Pilutta dig! Du är dum! Man får inte ta småbarn. Då kommer polisen att sätta dig i fängelse, det har fröken sagt.” Kaxigheten i rösten blandades med snyftningar.
”Ha, ha du var mig en tuff liten sak. Vänta du…” Mannen med ögonen tog ett nytt grepp om den lilla kroppen, och bar sedan iväg honom till en stor Van som stod på parkeringen. ”Här får du stanna ett tag” sade han och drog sedan igen dörren.

Inne i bilen var det varmt, och luktade lite fränt, ungefär som medlet mamma brukade ha på naglarna. Väggarna var täckta med madrasser, och ett rep låg hopslingrat i ett hörn. Ett par små barnsandaler stod snyggt uppställda i bakersta delen av bilen. ”Varför lydde jag inte mamma? Dumma, dumma jag!”. Sebastian pratade för sig själv medan han försökte hitta något att slå på dörren med. Pappa hade sagt att om man blev inlåst någonstans skulle man bulta med något på dörren så att folk skulle höra en. Undrar om mannen var kvar?
Tårarna rann som små kristaller på pojkens kinder och naglarna hade gått sönder här och där. Han satt alldeles tyst tömd på energi och vilja.

Utanför dörren stod mannen med ögonen och flämtade. Hans könsorgan hade rest sig i upphetsning, och han kunde ännu känna adrenalindoften av skräck. Det hade varit en tuff fajt trots skillnaden i storlek. Det skulle bli härligt att ge honom vad han tålde, tänkte mannen medan han tog upp en flaska med något i och tryckte ett tygstycke mot flaskans öppning. När han noggrant stängt korken på flaskan och ställt in den i bilens främre del igen öppnade han skjutdörren där bak.

Sebastian tog sats och slängde sig ur bilen, sedan sprang han vilt skrikande bort mot köpcentrumet som bara låg en bit bort. Mannen jagade honom, och de små benen sprang som de aldrig sprungit förut.

”Wow,wow,wow vart skall du ta vägen? Lugn i stormen. Brinner det eller?” En kostymklädd kille högg tag i Sebastian precis som han höll på att springa in i hans bildörr.” Vad gör en så liten pilt härute alldeles ensam?”
”Han ,han, han tog mig!” stammade pojken och pekade mot den stora Vanen som precis startade.” Han tog mig! Mamma, jag vill till mamma!” Pojken hade blivit smutsrandig i ansiktet av alla tårar och kinderna lyste röda av svetten. ”Hörru liten, vad pratar du om? Vad är det som hänt egentligen?” Kostymkillen printade in något på sin mobil innan han låste bilen och tog Sebastians hand. ”Kom nu vännen så går vi in och letar upp din mamma”

När de kom in genom entren på det stora köpcentret var det första som mötte dem Sebastians panikslagna föräldrar. ”Var har du varit? Gud så orolig du gjort oss, du vet ju att det är förbjudet att gå ut…” Kostymkillen tystade föräldrarna med en handrörelse och satte sig ner på huk bredvid pojken. ”Jag tror att Sebastian har något att berätta för er, och framförallt för polisen” Han rufsade om i hans hår och lade till ” Sebastian träffade en elak man som jagade honom då vi träffades, ellerhur vännen?”
Nu rusade Sebastian med ett ”MAMMA!” till sin mor och kramade om henne hårt, hårt. ”Mamma, han tog mig fast jag inte ville, och så satte han mig i en bil, och så…” Mammans ögon fylldes med tårar när hon förstod vad sonen varit med om, och hon tog kostymkillens hand. ”Jag är dig evigt tacksam, du räddade min son.”

Polisen larmades och den kostymklädde stod länge och pratade med dem innan han kom fram igen till Sebastian.
”ja du liten, du hade en vansinnig tur att jag var här idag. Egentligen skulle jag suttit på flyget nu, men det blev inställt och jag hade tänkt ta en fika. Vilken tur att jag kom. Nu måste du lova att aldrig mer smita från dina föräldrar när ni är ute.” Sebastian nickade ivrigt medan han sade ”Jag lovar”, sedan kramade han om sin räddare och grät en skvätt igen.

När polisen lämnat platsen efter att noggrant ha kollat platsen där Vanen stått rullade en svart stor Van fram från skuggorna.
”Faan, jag hade ju honom som i en ask. Nu måste jag leta imorgon igen” Mannen tände en cigarrett och lade sedan i en växel och åkte iväg