TEMA att bli tagen på allvar

”Menar du allvar?” Peter gned den knappt dagsgamla stubben på hakan medan han talade. ”Ja, inte mig emot, jag får väl jobba lite extra så går det ihop.”
Som vanligt var min karl inte svår att få med på noterna, för honom fanns inga ekonomiska bekymmer ”det löser sig” var hans ständiga ord när jag blev orolig.
Idag hade jag satt mig ner med honom i vår stora svarta skinnsoffa för att prata ut ordentligt. Föräldrapenningen började tryta, och den goda tiden var förbi. Allvaret närmade sig både för äldsta sonen som skulle börja skolan, och för lilla mig som måste ut i arbetslivet. Eller? Fanns det något jag kunde göra hemifrån? Geniknölarna gnuggades och plötsligt stod allting glasklart!

Mitt skrivande som fortgått i massor av år kunde kanske användas för att ge mat på bordet, i alla fall delvis. Naturligtvis var jag tvungen att jobba lite grand vanligt, men inte heltid. Nu gällde det bara att visa vad jag kunde. Peter som är totalt ointresserad av både datorer och att skriva, jamsade bara med de gånger jag läste en text för honom som jag författat ihop. ”Vad tycker du? Är den bra?” frågade jag när texten var klar. ”Mm” sade han i skenet av dumburken som sattes på kväll efter kväll i en stilla protest över mitt datanördande. ”Hallå, jag frågade dig en sak, lyssna på mig då!” Då vände han sig mot mig och sade ” Anitha jag tycker du är skitduktig på att skriva, men just nu tittar jag på en film. Kan inte du joina mig?” Han klappade på platsen bredvid honom i soffan och log. ”Nä, jag måste skriva ihop en artikel till sourze. Jag måste visa att jag finns.” Han suckade och återgick till sin tv, och några minuter senare satt han och sov som vanligt. Vad är det med män över 30? Plötsligt kan de inte ens se en film utan att somna. Den där mysiga samhörigheten framför teven försvinner när den andre plötsligt sitter och drar långa timmerstockar. Samma visa dag efter dag.

Till slut hittade jag en perfekt lösning på alla sura miner över mitt skriveri. Vår minsting blev helt plötsligt , vansinnigt ”pappig” och föredrog pappa framför mig. Så jag satte honom helt sonika i pappa Peters armar på kvällen när det var sängdags, fixade lite välling till den lille, och körde dem i säng. Naturligtvis somnade båda två sött efter bara några minuter, och min kväll var fri.

Nåväl, nu hade jag skrivit färdigt min bok TRE ÄNGLAR och gemensamt hade vi bestämt att ge ut den till en kostnad av 3500:-. Peter hade lovat att titta igenom den, men hans extrajobb och alla projekt med hus och tomt här hemma kom emellan. Hans släktingar hade väl lite halvlamt kommenterat min bok, men ingen av dem hade läst igenom den.
Min mamma hade faktiskt plöjt igenom hela, och hejade på mitt skrivande. Själv är hon en fena på att skriva berättelser, men har tyvärr inte riktigt tiden.
Ingen tog väl egentligen min nya karriär på allvar. Alla frågade om jag hade sökt jobb, och när minstingen skulle börja hos dagmamman.
För en gång skull gick jag in 100 % för skrivandet för att kolla hur mycket jag kunde få ihop, och det var med förundran över min egna fantasi som novell efter novell trillade fram ur mina fingrar. Det kändes som om någon annan talade om vad som skulle skrivas, och framför mina ögon spelades film efter film upp med det jag just då skrev.

Nu hade Peter fått upp ögonen för min dolda talang och pushade glatt på för att jag skulle skriva mer.
När man googlade på mitt namn kom flera artiklar och noveller upp, och naturligtvis min bok. Jag syntes i vimlet, och nu återstod bara att sälja min bok som jag skrivit med blod, svett och tårar som essens.