+Augusti+007.jpg)
Många kvinnor pratar om friheten de kände när de efter sin mammaledighet började sin arbeten igen. De fick prata med jämnåriga och sitta med kaffet ifred. Inga barnskrik störde när de pratade i telefon, och de kunde gå i samma kläder en hel dag utan att byta om på grund av slabb. När de inträdde i hemmet på kvällningen möttes de av trötta barn och en missnöjd make som hade gjort ett gott försök att mätta hungriga magar som kurrade.
Efter några veckor var nyhetens behag över och saknaden efter små barnaarmar som lindade sig i ett ormliknande grepp runt halsen, och ljudet av små barnafötter som sprang över golvet infann sig. Till och med de höga rösterna saknades, skrikandes ”mamma!”.
Då insåg de sanningen de hela tiden egentligen vetat om innerst inne. Vad var väl friheten att stänga sin toadörr utan att någon stod skrikande utanför värd om inte närheten av de älskade barnen fanns. Livet som arbetande var överskattat, karriären kunde nog stå tillbaka några år, och frågan om att jobba deltid dök upp.
De få åren som barnen var små och krävde hela deras uppmärksamhet var ingenting gentemot det som skulle komma. Långa vaknätter när barnen blivit stora, men ändå inte vuxna. Strider som slutade med gråt. Tjat, tjat, tjat dag ut och dag in. Och MASSOR av kärlek.
jag tror du har rätt koffeinet e orsaken....
SvaraRaderavisst är det så när barnen var små att arbetslivets rutiner överskattades och de små barn armarna och hem rutinerna saknades efter några få veckor. man saknar inte kon från boset är tomt sa alltid min mormor. idag känner jag att jag skulle vilja dra tillbaka tiden ibland då barnen uppskattade en fredagskväll med popcorn och aladinfilm mysiga små barn fötter och nybadade småbarn som ville ligga jämte sin mamma för att fly onda drömmar och få lite värme..
Vi fungerar väl så som människor, vi längtar hela tiden efter något annat.
SvaraRaderaSöt och väcker blandade känslor, som att slitas mellan något man innan tagit för givet. Men nya erfareneheter gör att man kanske måste ompröva sånt som tidigare varit självklart. /Betty
SvaraRaderaJa, jag håller med dig fullständigt om att arbeta är överskattat, jag skulle mer än gärna gått hemma när barnen var små eller gå hemma nu och sköta hem och familj... men men tyvärr, vill man skriva bok, resa till London m.m måste man jobba....
SvaraRaderaFör mig var det tvärt om, hemmalivet som alla pratade om som skulle vara så underbart. Inte speciellt kul, ensam "ute i skogen" och inga grannar att skvallra med. När dottern stortrivdes hos dagmamma blev först studier på deltid och sedan arbete en riktig "kick". Inte ett dugg överskattat. Vi är olika och det tråkiga är att så många som egentligen inte vill jobba och ha barnen på dagis ändå "tvingas" att göra det för att man ska ha samma standard som alla andra: hus, tv, dator, bilar, semesterresor, husdjur osv. För att inte tala om ensamstående föräldrar som ju måste ha försörjning, men det är en annan diskussion.
SvaraRaderaJag önskar dig lycka till när du nu väljer (hoppas jag) att gå ut i arbetslivet igen. Hoppas inte någon "överläst" teoretiker gör livet surt för dig ;)
Vi är helt enkelt olika, vi människor, o det gäller att så långt som möjligt följa sin inre röst. Jag ville aldrig lämna mina barn...men, men - det finns ju något som heter kompromiss.
SvaraRadera