TEMA Skriv om ett ögonkast

”Nå Anette, ringde karlskrället eller?” Vi var tre tjejer som hängt ihop några år ute på krogarna runt stan och det stora samtalsämnet varje gång vi sågs var killar.
Anette var den av oss som brukade ge ut telefonnumret till de grabbar som visade henne intresse, sedan lät hon dem våndas. Ibland blev killarna desperata på att få träffa henne, och kunde ringa flera gånger på en dag. Själv tyckte jag att det verkade rätt patetiskt att samla på sig en massa killar som hon inte hade något som helst intresse av bara för att mobiltelefonen skulle gå het. Hon ville ha känslan av att vara eftertraktad är min egen amatörpsykologiska tolkning. Tjejen såg bra ut med stora bröst och väldigt speciella utseende som skapats av duktiga plastikkirurger, och innerst inne var hon nog bara en liten spillra som desperat försökte leva upp till dagens ideal. Eller, det hon trodde var ideal.
För inte kunde väl alla killars största önskan vara att hitta en smal tjej med långt hår, stora bröst och långa ögonfransar. Jag träffade aldrig henne osminkad, och när vi en gång åkte till Gotland sminkade hon och min andra väninna sig innan de gick till stranden. Så jag fick själv bada och dyka i det härligt solvarma vattnet.
Tjejerna jag åkt iväg med hade löshår som hängde långt ner på ryggen och lösögonfransar som omsorgsfullt klistrades på varje morgon. Det tog tid må jag lova innan vi äntligen kunde komma iväg. Själv tuschade jag på lite mascara och struntade i resten.
Nåväl, Gotland var det ja.
Det var därifrån har ursprungligen kom, killen jag mötte på Sloppy´s hemma i Stockholm en tidig natt innan stället var fyllt. Som vanligt var jag på guldhumör, och när vakterna förpassat mig och mina vänner förbi kön skuttade jag in på ystra kalvben på den ultimata krogen i min mening. Den hade ALLT! Om man ville dansa fanns det ett dansgolv på övre plan, och två barer därtill. PÅ undre plan fanns en bar över hela planet. Man kunde gå trappan upp på ena sidan för att sedan gå trappan ner på andra sidan. En evig cirkel av letande och framförallt tittande på människor.
Väninnorna fastnade som vanligt på varsina barstolar snackandes med någon snäll kille som bjöd dem på vinglas efter vinglas, eller öl om det var kvällens behov.
Jag gick trappan upp för att kolla vilka som var där…när jag plötsligt…möter blicken på någon tvärs över hela lokalen som står vid baren i ett mörkt dunkel. Ögonen ger mig ett hugg i magen, och jag blir varm och kall om vartannat. Mitt hjärta slår saltomortaler. HJÄLP! Vad händer? En okänd dragningskraft gör att jag går närmare och hela tiden är våra ögon låsta i varandra. Allt annat är oväsentligt. Till slut ser jag att ögonen tillhör en ljus kille med tjocka läppar och lite förläget nickar jag till honom innan jag snabbt kilar därifrån blyg som jag är. Men känslan av ögonblicket stannar kvar i kroppen för att förstärkas när han sekunden efter kommer gående nerför trappan med ett leende som får mig att smälta.

Naturligtvis kommer han fram och pratar. ”Hejsan, Arthur heter jag. Vad heter du?” Jag känner att mina händer är svettiga, men tar mig ordentligt i kragen och torkar handen på byxan lite osynligt sådär innan jag med ett leende som nog når till månen svarar och räcker fram min smala hand. ”Anitha, mitt namn är Anitha.” Han tittar mig rätt in i ögonen med sina klart blå spelande ögon och frågar ”Vill du dansa?” Lättat svarar jag snabbt ”Javisst vad kul.” Han tar min hand i sin och jag ryser av välbehag. Finns kärlek vid första ögonkastet?
Han visar sig vara rätt hyfsad på dansgolvet och vi fortsätter vår uppvisning för varandra hela natten för korta avbrott vid baren med en dricka i handen. Diskussionen flyter som om vi setts lång tid.

När vi skiljs åt tidig gryning känns det som om jag lämnat hjärtat hos honom, och hoppet att han skall ringa är skyhögt när jag går Katarinavägen fram för att komma hem till min lägenhet på söder.
Innan jag ens kommit innanför dörren piper mobilen till och ett gulligt sms tickar fram. Leende tar jag ut min lilla vovve på nattlig promenad och kryper sedan fortfarande leende ner i min säng.

Hur det gick?
Vi flyttade ihop nästan omgående, älskade varandra innerligt, men vardagen var svår att klara av för honom och efter 2,5 år slutade det med otrohet som gjorde att jag höll på att förlora mitt perspektiv i livet alldeles. Sorgen över sveket högg och slet i mig, och det tog 6 år innan jag kunde träffa honom utan att bli helt förstörd. Att träffa någon som kunde lappa ihop mitt trasiga hjärta tog lika lång tid.