TEMAskriv omnågot flyktigt

Första gången Henry anade att något var riktigt på tok var när daghemsföreståndaren ringde hem och frågade varför ingen hämtade Elina. Han mumlade något om ”trasig bil ” och bad om ursäkt, sedan slängde han sig in i bilen och åkte den ynka kilometer som krävdes för att hämta dottern. Hon var upprörd och frågade gång på gång hur han kunnat glömma henne. ”Pappa, jag vill inte åka sist från dagiset. Du lovade ju att hämta mig tidigt idag.” Anklagelserna som strömmade ur den lilla munnen kändes som knivstick i hans hjärta.
Inuti hjärnan spelade han upp scenen från gårdagen då dottern gråtit av förtvivlan och skrikit med gäll röst ”Jag hatar dig! Du bara glömmer jämt!” Den gången hade det varit sin egen mamma han glömt. Eftersom Elinas mamma dött i en olycka när hon var liten hade mormodern fått agerat stand in för modern. ”Men Elina lilla gumman, jag har så mycket runt mig att dagarna bara faller i varandra och ja ibland sviktar minnet.” Han drog sig till minnes moderns sura min när han äntligen hämtat henne på flygplatsen. Henry hade försökt att ringa till hennes mobil, men som vanligt vägrade hon att svara. ”Jävla idiot!” Hade hon sagt med föraktfull min och nedsättande röst när hon hoppade in i den lilla blå cabrioleten. ”Hur i helskotta kunde du glömma att jag skulle komma idag?” Han stammade fram några korta stavelser utan att få fram något vettigt och återgick till att bara köra när hon kommit på plats. ”Jaha, vad blir det till middag idag?” Henry tittade på kvinnan som satt bredvid honom och funderade en kort sekund på hur hon kommit dit innan han fann sig och började prata. ”Mat? Jovisstja mat ja…Elina och jag bjuder på blodpudding med jordgubbssylt om det passar madam?” Hon fnyste ”Blodpudding, men herregud Henry lite bättre fantasi måste du väl ha? Stanna vid affären så skall jag köpa lite gott kött som vi kan grilla.”

När de till slut kom till huset hade de ett antal kassar i händerna, hopplockade av flinka kvinnohänder. ”Elina hjärtat! Var är du?” mormodern hojtade med gäll röst uppåt mot övervåningen under tiden som hon drog av sig sina högklackade skor som hade en söt vristrem. ”Elina!”
Ett blont yrväder kom farande nerför trappan och kastade sig i sin mormors famn. ”Mormor! Åh vad jag har saknat dig! Hur länge stannar du?” Henry harklade sig innan han började prata. ”Mormor skall stanna här några dagar för jag skall till läkaren på en undersökning, ja inget allvarligt, men det kan ta en dag eller två. Det är firman som kräver det eftersom det varit några incidenter på mitt jobb som tyder på oklarheter.” Han drog med handen genom sitt gråsprängda hår och försökte smeka Elina över kinden, men hon duckade och smekningen hamnade i tomma luften. ”Du lovade!” skrek hon ”Du lovade!” Elina kröp in i mormoderns famn skakande av gråt. Hon vände upp sitt tårade ansikte mot fadern och skrek ”Du lovade att aldrig lämna mig!” Henry lade sin glömmer hela tiden beror kanske på att min hjärna är dålig. De vill testa mitt minne och då krävs det att jag stannar kvar på sjukhuset. Jag kommer ju snart.” Dottern hulkade och kramade om honom hårt innan han hämtade sin väska som stod packad och klar i sovrummet.

Bilen fick han lämna hemma ifall att hans mamma skulle vilja göra några ärenden. ”Vem vet? Jag och Elina kanske åker på Zoo, och då MÅSTE vi ju ha bilen.” Gud vad han hatade när hon mästrade honom så där. Blicken som gavs kunde isa eld så kall var den. Ibland undrade han hur han kunde vara son till en sådan underligt kall kvinna. Själv var han en varmhjärtad man som gärna hjälpte andra.
Visst nu var han lite orättvis för trots allt hade modern ställt upp när hans fru hastigt avlidit i den där tragiska olyckan för några år sedan. Vänta nu…(han räknade långsamt på sina fingrar) 99, 98, 97, 96, 95 det var faktiskt nästan fem år sedan det hänt. Gud vad tiden går fort ibland. Det kändes som om det var igår som Jenny dött och polisen kommit till deras dörr för att meddela att hon låg på sjukhus allvarligt skadad, men innan de hunnit dit hade hon försvunnit ur deras liv för gott, och lämnade efter sig en stor sorg och saknad.
Tyvärr kom han inte riktigt ihåg längre hur hon sett ut, men fotografierna de placerat överallt i huset påminde honom.

Taxin han tagit stannade utanför det stora sjukhuset och han betalade för att sedan gå in. Men vänta nu, vart var han på väg? Han vände på klacken och gick tillbaka till taxin han nyss lämnat. ”Ursäkta, men varför lämnar du av mig här?” Taxikillen tittade förvånat på Henry och sade ”Men snälla ni, det här är adressen ni gav.” Han viftade med ena handen i en cirkelformad rörelse och viskade till sin kollega som stod utanför ”vilket pucko! Han skulle ju hit. Vilka idioter det finns.”
Plötsligt mindes Henry vart han var på väg och vände igen för att gå till entren och kliva in.
När hissen gled upp visades han in av pilar som satt på väggarna till ett beigefärgat rum täckt av underligt målade tavlor som närmast var schizofrena. Ett virrvarr av cirklar täckte tavlan från kant till kant, och att titta på den gjorde honom yr. Han satte sig ner på en stol efter att han anmält sig i receptionen där en yppig rödhårig sötnos satt och svarade i telefonen som ideligen ringde. Han tittade på kvinnan när hon med stora gester diskuterade något i telefonen. Undrar hur Jenny skulle ha sett ut om hon fått fortsätta leva? Frågan poppade in i hans huvud utan förvarning. Han tog upp en sliten bok som säkert lästs av hundra före honom. Med blicken i boken försökte han sudda sitt minne från Jenny. Fortfarande gjorde det för ont att tänka på henne och deras tid tillsammans. Henry studerade de underliga tavlorna som hängde i rummet. Den som hängde över hans stol föreställde ett snedvridet lite galet ansikte i miniatyr. Om man tittade riktigt noga kunde man urskilja långa omänskliga armar och ben som dinglade vid sidorna av den smala kroppen som satt på undersidan av ansiktet.
När han börjat sin studie av tavlorna kunde han inte sluta. Henry blev som uppslukad och följde tavlans mönster.
”Henry Collins!” En bastant kvinna ropade högt hans namn och han vinkade med handen som om han satt i skolbänken igen. ”Ja! Här är jag!” Hon klev fram och tog tag i hans ena arm medan hon tittade i sitt papper som hon hade i andra handen. ”God dag Henry, idag skall du vara på avdelning 56 för minnesstudie, och …ja det är väl bara att slappna av och lyssna på frågorna vi ställer. Ibland kan de te sig underliga, men för oss är de viktiga så tänk dig för innan du svarar. Skriv dina svar i det här blocket.

”Vad är det för färg på himlen?” Kvinnan, eller rättare sagt flickan som ställde frågorna fnittrade till innan hon fortsatte. ”Vad är det för färg på havet?” Hon rättade till klänningsfållen och satte benen sedesamt i kors. ”Hm, nu skall vi se…var, var jag? Jovisstja, Hur gammal är du? Vad heter din fru? Oj förlåt jag ser här att hon visst är avliden. Nåja, nästa fråga lyder så här.
Flickan läste i lugn takt fråga efter fråga tills de var slut och hon med ett pustande reste sig upp och sade ”Tack och hej, nu kommer snart nästa som skall testa dig.” Precis som hon uttalat orden dök en yngling klädd i helsvart upp i dörren. ”Tjenixen! Jag är Josef och skall testa dig lite.” Han tittade i sitt papper som han hade i handen och fortsatte. ” Vilka underliga frågor de hittat på. Typiskt professorer.” Han skrattade lite innan han började sina frågor.

Efter ett dygn var Henry helt slut i huvudet av alla frågor han fått och en molande huvudvärk uppenbarade sig.
”Ursäkta, kan vi göra ett avbrott. Jag har så vansinnigt ont i huvudet.” Josef tittade på mannen han hade framför sig och gick med snabba steg ut till apoteksskåpet för att hämta något smärtstillande. När han satt framför Henry igen sade han ”Förlåt mig, men frågorna måste besvaras utan inverkan av tabletter så, tyvärr kan jag inte ge dig den ännu. Vi skyndar oss på så är den snart din.” Han lade tabletten på bordet intill sig och fortsatte sedan utfrågningen.
När alla gjort det de skulle och Henry äntligen fick ta tabletten kände han att en underligt fri känsla infann sig.
Konstigt tänkte han, det beror nog på tabletten.
Äntligen sömn tänkte han sedan och sov snart djupt och drömlöst.

Nästa dag kom läkaren in genom dörren till hans rum med en sorgsen min. Han satte sig ner på sjuksängen och tog Henrys hand. ” Jag har något mycket sorgligt att berätta. Det är inget fel på ditt minne, men röntgenplåtarna vi tog igår visar att en stor tumör trycker på din hjärna. Tyvärr sitter den på ett ställe som är oreparabelt och chansen att överleva är bara 5 %. Du har ungefär 2 veckor på dig att leva, sedan kommer din kropp att stängas av bit för bit.” Läkaren tryckte hans hand och sakta gick orden in i Henrys hjärna. ”Oreparabel? Men hur? Varför?”
Han reste sig upp från stolen han suttit i och gick ut från mottagningen med tunga steg. Så det var därför hans minnen varit så flyktiga, korta små sekvenser som i en dålig film.

Väl hemma berättade han försiktigt för sin lilla dotter och sin mor vad som hänt, och reste sig sedan upp för att gå in till sitt kontor för att skriva sitt testamente. Allt han hade skulle tillfalla dottern, och vårdnaden om henne skulle modern ha. Om igen flimrade det till framför hans ögon och en kort sekund glömde han var han var. Lika fort återvände han till verkligheten och fortsatte sin text.

Två veckor senare låg han i sin grav, med en stor tung svart sten prydd med svävande svalor på. Texten de huggit in i den lyste i silverfärg. Här vilar min älskade pappa som flyktigt gästade vår jord för att sedan lämna mig kvar i sorgens flor. Hoppas du och mamma har det bra däruppe. Vi ses i Nangiala.