TEMA att ta emot välgörenhet

”Hej, hur mår du?” Med de orden började Petras resa in i det okända som totalt kontrasterade mot hennes tidigare liv. Tre små ord som totalt vände upp och ner på hennes trygga och välformade värld som tvåbarnsmor i ett lyckligt förhållande.

Petra vände sig om där hon stod väntandes i kön till dansstället som hennes kompis dragit med henne till. Bakom henne står en kille i långt ljust rufsigt hår, och det dröjer inte många sekunder innan hon inser vem det är. ”Leffe! Gud vad kul att se dig. Hur mår du? Vad jobbar du med? Har du familj?”
Under tiden som frågorna sprutar fram ur hennes mun bankar hennes hjärta i hundranittio, och minnena av deras korta romans väller in i hennes hjärna. Han var den killen hon hade haft som roligast med, och tillsammans hade de gjort massor av tokiga saker. För en sekund glimtade bilden av hennes blivande man förbi, men hon tryckte snabbt bort den. Ingenting skulle få förstöra hennes tid tillsammans med Leffe.

På något underligt sätt hade hans armar lindat sig runt hennes hals och de stod där i kön skrattandes, ömt omslingrade. ”Jag har saknat dig så mycket.” Leffe strök sin ena hand över hennes kind och tittade Petra djupt i ögonen. ”Massor skall du veta. Förlåt att jag var så strulig, och förlåt att jag bara försvann, men jag behövde tid att tänka. Förresten var det du som förlovade dig inte alls lång tid efter. Jag såg annonsen i tidningen och lät dig fortsätta med ditt liv.”
Han lade sin hand lite djärvt över hennes rumpa och klämde till. ”Fortfarande samma läckra bak, herregud kvinna du tar kål på mig! Jag vill ha dig! Jag älskar dig dumbom, fattar du inte det? Jag har alltid gjort det även om jag inte sagt det.” Petra backade några steg bakåt och tittade på mannen framför sig och mindes passionen de haft. Kort och intensiv förvisso, men hon hade känt sig så hemma hos honom. Nu fanns samma känsla av välbehag och passionen forsade in i hennes blodådror. Hon ville stiga in i hans famn och aldrig lämna den.

Petra kände att hennes hjärta slog alldeles för fort och tänkte på sina hjärtbesvär som aldrig fått något svar trots envisa besök hos olika läkare. Var det nu hon skulle få en hjärtinfarkt och trilla död ner?
”Hallå, är det någon där?” Leffe knackade på hennes panna för att väcka henne ur tankarna som silades in i hennes hjärna. ”Peppi min, vad är det som händer?” Det gamla smeknamnet han haft på henne flöt fint över hans läppar som om det aldrig varit borta, och insikten av det han kände för kvinnan framför sig skrämde honom. ”Jag, jag måste gå!” Lika plötsligt som han kommit försvann han, och Petra såg honom försvinna runt hörnet.
”Lisa, jag måste dra! Nu!” Hon lämnade sin förvånade väninna i kön och rusade efter med smällande klackar. ”Jag ringer dig!” skrek Petra innan hon också försvann runt hörnet.

”Leffe vänta!” Hon sprang så fort att hon fick blodsmak i munnen, och ekot av klackarna på bootsen studsade mellan höghusen. ”Vänta!” Petra tänkte precis ge upp när han stannade och höll ut armarna för att omfamna henne. ”Helvete Petra, du är ju nästan gift och har barn. Jag vill inte förstöra ditt liv.” Han höll henne hårt, hårt och de tittade varandra i ögonen några sekunder innan de kysstes hett och vilt. ”Jag vill ha dig nu!” väste han om igen, och kände det som om hjärtat skulle sprängas. ”Jag älskar dig så jävla mycket!” Plötsligt kom en bil åkande och lyste upp det hopslingrade paret. Någon hoppade ur bilen, och dörren for igen med en smäll.
”Följ med mig hem.” sade Leffe och tog Petras hand i sin. Tysta gick de på den breda trottoaren som gränsade till den gamla delen av staden, var och en i sina tankar.

När de kommit en bit bort stannade han plötsligt och tog bort ett rep som satt tvärs över ingången till en husbåt.
”Här bor jag, kliv på min sköna böna.” Skrattande lyfte han upp henne i sin famn när hon tvekade, och gick sedan med bestämda steg fram till dörren in till huset. ”Jag blev aldrig någon Svensson och fann aldrig någon kärlek. Istället blev mitt liv en karusell av tillfälliga jobb och massor av resor. Du och jag pratade ju alltid om allting vi ville göra sedan, och eftersom mina föräldrar stöttade mig kunde drömmen besannas. Han tog Petras händer i sina. ”Du skall veta att inte en dag har gått utan att jag saknat dig med ditt härliga skratt och dina härliga infall. Kommer du ihåg midsommarafton då vi bara åkte iväg med båten, utan annat än kläderna på vår kropp?”

Plötsligt kommer något hoppande ur mörkret och Petra hoppar bakåt av förskräckelse.” Hjälp! Vad är det för någonting?” Leffe skrattade och satte sig ner på golvet för att locka till sig den lilla varelsen som sitter framför henne. ”Det här är Leila min lilla turapa, hon blev misshandlad av sin ägare, och jag hörde hennes skrik genom fönstret när jag passerade deras hus. Snabbt sprang jag in och hittade den här lilla gullungen fastkedjad och slagen av sin unga ägare, och jag köpte helt sonika apan av honom.” Han smekte ömt den lilla vita apan över huvudet och lutade sig ner mot henne och fick en slick på näsan. ”Kom och hälsa, hon är inte farlig.”
I samma stund hörde hon en röst som pratade på ett språk hon aldrig hört förut. En kort man i obestämbar ålder kom in genom en dörr i rummet och vände sig till Leffe, som i sin tur vände sig till Petra ” Libbo undrar om du vill ha något att dricka?” Han skrattade när han såg hennes förskräckta och frågande min ”Libbo är min privata tjänare, eller…man kan nog säga att vi är vänner. Jag räddade honom från ett liv som slav i Gambia. Efter en snabb ordväxling försvann han samma väg som han kom, och Leffe lade armen runt Petras midja och drog med henne till soffan som tronade i det lilla, men ändå stora rummet.

Inredningen var i klassisk båtstil, det vill säga allt satt på väggarna, och kunde fällas upp på väggarna eller ner i golvet. Petra tog upp en tidning som låg på golvet, och slängde ett snabbt öga i den. På omslaget var en bild av Leffe och runt honom stod en häst, en kvinna med långt mörkt hår, och på axeln satt den lilla apan. Under bilden stod det ”Leffe vår egen Pippi Långstrump har återvänt från ännu en av sina långväga resor, denna gång med en fru.” Hon vände sig med tidningen i handen mot honom ”Så…du har varit gift ändå? Var är hon nu?” Han kliade sig i den knappt dagsgamla stubben och rodnade lite innan han pratade. ”Jag hjälpte bara henne att komma till Sverige, inget annat. En journalist fann ut vad jag gjort och började skriva en massa om det, så hon fick stanna ett tag på min båt tills allt lagt sig. Vi hade separata sovrum, så inget hände.” Han skakade med både huvud och händer i en avvärjande gest medan han flinade.

Libbo kom intassande med mackor och mjölk som de raskt slängde i sig.
Sedan drog Leffe med sig Petra till en annan del av båten. ”Blunda nu!” sade han och hon hörde att han gick in i rummet. ”Okey, nu får du öppna ögonen!” Nyfiket öppnade hon ögonen för att mötas av en storslagen prakt. Sängen som stod i rummet hade röda sammetsgardiner runt sig, och på sängen låg ett överkast i alla regnbågens färger. ”Du älskade ju färger, och jag fick själv upp ögonen för det efter att vi skiljts åt.” Känner du igen sänglamporna?” Han gick fram till sängen och sträckte sig över den för att tända lamporna.
Petra blev chockad av synen: ”Men det är ju dem vi såg på auktionen i Sorunda. Köpte du dem?” Leffe log sitt breda leende och gick fram till dörren där han tog hennes hand. ”Jag har hittat dem efter att jag annonserat i tidningar. Du älskade dem, men våra pengar räckte ju inte till den gången som du kanske minns.” En svag minnesbild av paniskt rivande och slitande i fickorna efter sedlar flög genom hennes minne, och hon fnittrade till av synen.” Det var då du försökte sälja din medaljong du fått av mig, med återköpsrätt!”

Till slut låg de skrattande i sängen och höll hårt om varandra. ”Jag älskar dig Petra, och nu tänker jag aldrig mer släppa dig!” Leffe lutade sig över henne och fixerade hennes blick i sin. ”Vi är gjorda för varandra du och jag. Utan dig är jag inget. Alla resor jag gjort har varit i vredesmod över att jag lät dig gå. Visst har jag sett mycket, och träffat många kvinnor, det vore lögn att säga annat, men du finns alltid i mitt hjärta.”

Petra kände att hans närhet var som en drog för henne, hon ville ha mer, nej fel. Hon ville ha allt, hela denna underbara man med all sin underbara energi, alla upptåg, och all livsglädje. Livet med familjen som hon hade var stabilt och tryggt utan några växlingar mot äventyr. Mannen hon trots allt älskade var en god make och bra pappa, men passionen med honom hade varit som att segla på en lugn sjö med enstaka vågor och att leva med Leffe skulle innebära så mycket mer. Barnens ansikten flashade förbi och hon kände i hjärtat att saknaden efter dem skulle bli enorm.

Plötsligt visslade Leffe till och hans tjänare kom in. En häftig diskussion utbröt innan Libbo lämnade rummet med ilskna steg för att återkomma med ett vitt papper. Leffe vinkade ut betjänten och ställde sig sedan framför Petra.
Stammande och pionröd i ansiktet gick han ner på knä ”Jag älskar dig Petra och vill leva med dig resten av mitt liv. Många år har redan gått till spillo, men från och med nu vill jag att det skall vara vi, vi och vi. Naturligtvis får du ta hit dina barn, men jag vill inte förlora dig igen. Aldrig!” Han ställde sig upp och väntade på svar. Sekunderna tickade fram och i Petras huvud var förvirringen total. Skulle hon stanna i en trygg hamn eller ge sig ut på ett stormigt hav? Kontrasten mellan deras liv var enorm och skulle hon våga lita på en passion som var så stark?

Hon bad honom gå ut ur rummet och visualiserade sig livet utan hans närhet. Redan innan han hade gått saknade hon hans händer och synen av det glada leendet. Hon kände sig halv. ”Okey, du kan komma in igen.” Han klev in med stadiga steg och ställde sig med utslagna armar knappt två steg från henne. ”Nå? Vill du ha mig i ditt liv? Älska mig tills jag blir skrynklig och gammal? Följa med mig på alla äventyr vi pratat om? Vi kan gifta oss imorgon och åka på bröllopsresa i övermorgon.”
Med två snabba steg var hon i hans famn med tårarna rinnande. ”Ja, jag vill gifta mig med dig, och ja jag vill älska dig tills jag dör.”
Visst skulle barnen bli ledsna, men livet var nu och den kärlek som fanns mellan henne och Leffe var något stort och unikt som måste få finnas.