22 september 2009

Tema att veta


Med händerna på höfterna och den där minen jag hatade stod hon bara några meter från min säng och tragglade samma visa om och om igen. Jag satte mina fingrar i öronen för att slippa höra, men något ord här och där sipprade in i alla fall. ”Du måste…jag tar bort…varför kan…” När hon sagt vad hon skulle och sedan tvärt vänt om för att lämna mitt rum drog jag täcket över huvudet.
Några sekunder senare rycktes det bort, och harangen började igen. Med stoiskt lugn tittade jag henne rakt in i ögonen utan att blinka fullt vetande vad som väntade om jag inte gjorde som hon sade.

Till slut brast hennes humör och skriken ekade i min systers och mitt sovrum. Mitt älskade playstation spel plockades i full fart bort och förpassades till en hylla jag inte nådde. Alla spelen jag ägde rafsades ner i en låda.
Min lillasyster som också kände till konsekvenserna av att inte klä på sig började sakta och omständigt trä på sig en strumpa, men brast snart i gråt eftersom den i hennes tycke var svår att rå på. ”Mamma, snälla?” Bad hon med gråten i halsen och vände sig till gestalten som stod i dörren. ”Lilla hjärtat försök själv, du fyller ju snart fem.” svarade mamma och jag hörde på röstläget att hon var nära att kliva in för att hjälpa till. Sekunden senare fanns hon vid syrrans sida stöttande och pådrivande. ”Kom igen nu stumpan, det är ju så enkelt.”

Mamman vände sig till sin lilla tjej som satt på golvet och tråcklade med den förhatliga strumpan. Inuti sitt hjärta grät hon varje gång den här situationen uppstod. Att rya och bråka låg inte för henne, men numera hade det blivit en vana att varje morgon få stå som en general och skrika order. Barnen som hon visste kunde så mycket, ignorerade hennes order och gjorde något annat. Kläderna mamman plockat fram låg i en stor hög på golvet utan att någon tog notis.
Små barnfötter trampade fram och tillbaka i rummen på jakt efter något att roa sig med, väl vetandes att mor i huset skulle bli arg om de inte tog sitt förnuft till fånga och klädde på sig.


När kläderna till slut var på och frukosten i magen lutade sig mamma över oss och sade ”Kan jag inte slippa bli arg imorgon? Jag hatar att bråka med er. Ni är ju så duktiga egentligen.” Vi vände oss mot vår älskade mamma med ångerfull min ”Förlåt mamma, jag vet inte varför jag gör så där.” Sade jag med något tjockt i halsen och lade mina armar runt hennes hals. Lillasyster släppte sin truliga min för några sekunder och kom hon med. Lillebror som inte alls förstod vad som hände, men också ville kramas med mamma kröp kelsjukt , upp i hennes knä och lade sin mjuka kind mot hennes. ”jag me” sade han på sitt babyspråk.

All ilska som etablerats under morgonen i mammans spinkiga kropp försvann som i ett trollslag genom all den kärlek som riktades mot henne. ”Imorgon ungar vill jag att ni klär på er och sedan dukar ni fram frukost utan att tjafsa. Jag vet att ni kan. Okey?” Alla barnen säger unisont ”Ja mamma” Hon lägger sina armar runt sina barn och pussar dem en efter en på pannan ”Jag älskar er!”

När vi kramats en stund tittar mamma på klockan och utropar ”Jisus amalia, klockan är mycket. Vi måste åka!” sedan sätter hon på lillebror och syrran deras jackor, medan hon kastar fram mina skor till mig.
Plötsligt kommer jag på att det är bråttom ut, för idag är det min tur att sitta fram. Jag tycker det är så häftigt när man kan se vägen som ringlar fram framför sig. Vår bil är ganska hög, så det blir extra kul. Att morsan kör är extra häftigt, för hon brukar köra rally med oss. Syrran försökte sno min plats, men blev borttagen av mamma. Hon lyckades få in ett slag i min mage kände jag, men hon är så svag ännu så det kändes knappt. Hon är tuff min syster. Lillebror tjatade om sin bil när han sattes i stolen, men tystnade när morsan gav honom en bok. Han kan vara lite högljudd ibland, men för det mesta skrattar han och busar med oss.
Vi åker först till skolan för att släppa av mig, men idag får inte morsan följa med in, idag skall jag fixa allt själv. Jag är ju faktiskt 6 år. Det känns lite konstigt när de åker iväg utan mig det medges, men samtidigt är det rätt spännande med alla nya kompisar jag fått. Lite skrämmande bara med de stora grabbarna i trean.

En efter en sätts in i bilen för att sedan köras till dagis och skola. Bråket om platsen fram börjar innan ytterdörren ens gått upp. ”Jag vill sitta fram!” ropar lillan och hoppar snabbt i sina stövlar, och kränger med hjälp av sin mamma på sig den rosa fleecetröjan. ”Jag också!” ropar äldsta grabben som precis börjat sexårsverksamheten. Innan modern hunnit ut är fajten i full gång utanför bildörren, och med ett bastant grepp om minstingen tar hon tag i lilltjejens arm och leder henne till bakre delen av bilen under tiden som hon säger ”Du satt fram igår, nu är det Razzels tur.” Allihop knäpps noga fast och bilen startas.

När de två barnen lämnats av går färden hemåt igen, och väl inne sätts datorn på för att skriva dagens skrivpuff.

6 kommentarer:

  1. Bra text med både barnens och mammans tankar.

    SvaraRadera
  2. gillar tankarna i texten även om jag inte tyckte om allt innehåll vissa saker skulle ju kunna göras annorlunda-för att slippa ledsenhet och tårar men bra skrivet

    SvaraRadera
  3. Hu sicken morgon och dålig start på dagen. Att växla så mellan berättarrösterna för att få allas tankar om samma situation blir spännande.
    Har du läst "Tarsans tårar" av Katarina Mazetti (tror jag boken och författaren heter) Den är uppbyggd på det viset ungefär, mycket underhållande lättläst bok.

    SvaraRadera
  4. Kändes läskigt närvarande att läsa texten - o det är bra!

    SvaraRadera
  5. Fy, dessa mornar. Vet precis hur det känns och är glad att den tiden är över. Bra skrivet.

    SvaraRadera
  6. Ja, det var kul med en text som återger både mamma och barns berättelser i en och samma scen.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...