TEMA en god gärning

”Du gör en god gärning” sade kvinnan när jag drog sprutan ur hennes arm, sedan slocknade hon och jag smög tyst därifrån. Några sekunder senare tjöt alarmet över hela avdelningen och de rullade in hjärtstimulatorn för att komma ut en stund senare med slokande huvuden. ”Hur kunde det gå så fort?” hörde jag ett biträde säga till ett annat, men svaret hörde jag aldrig.
Dagen efter var jag inne på avdelningen för svårt cancersjuka och hittade snart min uppdragsgivare. Han kunde knappt prata eftersom slangarna hade stuckits ner i hans hals, och smärtorna riste med jämna mellanrum genom hans tunna kropp. ”Hjälp mig, snälla du.” Viskade han knappt hörbart och grabbade tag med förvånansvärd kraft i min arm där jag höll sprutan noga dold i handen. Liten, så liten men med starka krafter i sin behållare. Jag tog hans hand och kramade den när jag utan ett ord stack sprutan i hans kropp. ”Sådär nu får du snart ro.” Sade jag och smög ut från rummet efter att jag plockat ihop mina saker. Om igen ringde alarmet och människor kom springande från alla håll.
Plötsligt ringde min mobiltelefon. ”Anden” svarade jag och lyssnade noga på vad som sades. Den här gången skulle det bli lite svårare eftersom familjen envisats med att ta hem kvinnan som bara hade några få veckor kvar. Personen i telefonen lovade att hålla huset tomt den dagen jag skulle komma.
Uppdraget lyckades jag utföra utan några större problem och kvinnan ifråga tackade mig med tårar i ögonen innan sprutan verkade.

Nästa dag hade jag ett komplicerat fall. Det var en ung kvinna som inte hade kvar någon livslust, men var fullt frisk och egentligen skulle ha haft det bra. Den här gången satte jag till alla klutar, och försökte att tala om för henne hur mycket livet har att ge. Jag bad henne till sist att noga tänka igenom beslutet och att hon skulle ringa mig dagen efter. Till min stora lättnad ringde hon aldrig.
Många som ringer är egentligen friska, men klarar inte av vardagens alla måsten, som väl egentligen skapats av dem själva. Att hjälpa de dödssjuka finner jag en ro i, men de andra ger mig ångest och sorg.
Min chef däruppe brukar lägga en hand på min axel och säga ”Du gör en god gärning. De får en smärtfri död.”, men jag håller inte med och brukar ibland använda mina krafter när inte talets makt hjälper.

Med tårar i ögonen slöt han hennes ögonlock och tittade sedan på mig ”Tack för att du hjälpte oss.” Kvinnan i sängen hade på kort tid förvandlats från en snygg tjej till en kvinna med förvriden kropp och organ som sviktade på grund av en aggressiv sjukdom. Hennes hjärna var klar och jag tyckte hennes mod var stort när hon tog steget att ringa för att avsluta sin smärta. Jag kände mig stolt som kunde hjälpa henne.

Ja det är ett konstigt kall jag fått. Alla som läser tidningen ser att världen är tuff och hård, och jag skickades ner hit för att hjälpa de som inte kan hjälpa sig själv. De som vill åka härifrån nu, och inte vänta på att dödspatrullen kommer.

Det är med blandade känslor jag går till mitt jobb.