Tema en promenad

Sida vid sida går vi genom byn, min syster och jag. Den by där jag en gång bott som barn. Minnena svepte förbi i huvudet allteftersom hus efter hus passerades.
Där kom först huset som var stort och grönt med eternitfasad och en stor rymlig balkong. En så kallad fullgubbe hade bott där med sin duktiga fru som stretade med sin ICA butik och sina barn som tyvärr till slut också föll för spriten. En boxerhund vars namn jag inte minns sprang omkring på byn och kissade till grannarnas förtret ner deras buskar. Han var snäll, men hoppade ofta upp och skrämde dem som inte kände till honom.
Mannen i huset hade skrämt alla barn i byn som gick ur vägen när han raglande och skrikande kom gående på väg från busshållplatsen.
Jag hade aldrig varit inne i huset och nu var det ruckliga stället sålt till en stockholmare för ynka 68000

Mittemot hade min bästa väninna bott med sin familj. Vi var som ler och långhalm och hittade på bus dagarna i ända till våra mammors stora förtret. Huset hade bytt färg, och trädgården hade ändrat form, men inuti levde spillrorna från samma familj. Lekstugan som vi lekte I don´t belive you black Mary och anden i glaset i var numera en arbetsbod fylld av trädgårdssaker. Flickan jag lekte med hade skaffat en egen familj som bestod av en man och ett barn som kom från främmande land. Mamman hade tagit adjö när cancern greppat henne. Vi vinkade till pappan som gråhårig stod vid sin grind. Evigt väntande.

Bara en liten bit därifrån hade ett stort modernt hus slagits upp, och jag visste att inuti bodde en barndomskamrat som jag aldrig tyckt om. Hon var falsk och lismande och hade fortsatt i samma stil som vuxen. Hennes man var vårt sommarbarns före detta älskling. Så konstigt och invecklat livet kan bli.

Tysta gick vi vidare de få stegen till det gula huset på kullen som jag alltid tyckt om. Vad jag vet hade aldrig dörrarna beträtts av mina fötter, men auran runt det var varm. Hon som bott där hade varit en elak kvinna som inte tyckte om barn. Vid sin sida hade hon haft en pekingeser som skvappade dag ut och in.
Huset var nu nymålat och trädgården var tunn. Ett ensamt äppelträd tronade på gräsmattan, annars var det tomt.

Nästa hus var full av dimmiga minnen från tidig tid. Där hade min älskade gammelmormor bott på vinden ovanför sin döda sons fru. Mina steg bar dit tidig morgon och dagarna tillbringades ofta gående i hennes spår när hon pratade om blommor. Eftersom vi bott i huset bredvid hade jag aldrig behövt be om tillåtelse från mina föräldrar. Så jag sprang som barn i huset på dessa grå stentrappor. Ett svagt minne säger att jag ramlat illa på dem, men min mor minns inte. Nåväl, min gammelmormor flyttade till ålderdomshem och kontakten försvann.
Hennes liv åderläts till att bara vara i en lägenhet.

Nu har vi äntligen kommit till mitt barndomshem. En stor röd kåk med vita knutar som på min tid var gulgrönt målad efter kära mors anvisningar. Det hade funnits en önskan om mintgrönt, men den styrdes snabbt bort av kära far. Halvmånefönstret på mitt lilla krypin som hade varit en klädgarderob från början lyste hemtrevligt, och känslan av dejavu var total.
Ute i trädgården hade allting växt upp och var väl egentligen för stort och högt. Äppelträdet där jag klättrat upp och suttit på min tänkarplats stod kvar med sina tjocka bastanta grenar och päronträdet som ofta dignat av frukt hade blivit högt, högt, högt.
Min lillasyster som varit 6 år när vi flyttade förstod inte min vurm för huset och ville gå vidare.

Nu hade min bästa kompis hus dykt upp. Hans far hade varit lastbilschaufför och hade lämnat efter sig barn i många hus i Sveriges långa land. Spriten töcknade hans sinne och ibland yrde slagen över kompisens späda kropp. Idag hade det blivit ett vackert dussinhus med varm atmosfär. Mamman i familjen dog i cancer och lämnade pojken med sina systrar kvar, och efter många år mötte pappan en kvinna som hade kraften att med kärleksfulla händer sätta honom på plats. Min kompis fick det bättre och hade så småningom i vuxen ålder hittat en käresta.

Nu hade vi kommit igenom nästan hela byn, och det återstod bara några enstaka hus.

Det vita låga huset som låg i en sluttning hade inrymt två religiösa människor som knappt hade synts. De pratade lågt och försynt och levde sitt eget liv. Huset såg ut som det alltid gjort och man kände sig nästan tillbakaflyttad till sin barndom. Där var grusgången som mannen alltid krattat noga och det låga garaget som alltid varit stängt.

Det sista huset tillhörde en pojke som både varit min och min systers vän. Han hade varit mycket yngre än mig, men hade ändå passat in i vårt gäng. En jättestor platt gräsmatta täckte baksidan, och inga skrymmande buskar eller träd satt på framsidan. Huset var ett orangerött tegelhus med avskalat yttre och en gruslagd gång ledde till ytterdörren. Idag bodde hans mor och far där ensamma. Det jag minns mest med hans mor är att hon hatade strumpor och alltid gick barfota. En lång ständigt leende amazonurkvinna med lockigt hår och fyllig röst.

Det var dags att vända och gå tillbaks. Min syster sade skrattande att jag såg nostalgisk ut och vi gick på lätta fötter till vårt barndomshem som en gång varit min farmor och farfars.