19 september 2009

TEMA skvaller

Det var jag som var det svarta fåret i familjen, eller yrvädret om man vill säga så istället. För det var fröken Östlund som hittade på alla bus i sin kompiskrets, och fantasin var oändlig till mina föräldrars stora förtret.
Min jämnåriga kusin var en sådan som vänder kappan efter vinden, och även om hon glatt gått med på dagens bus, så stod hon några timmar senare framför sin mamma och talade om att ”Det var Anitha som hittade på alltihop, jag lovar”, sedan tindrade hon med ögonen mot sin godtrogna mor som sekunden därpå spände sina mörka ögon i mina och skällde ut mig.
De gånger jag hittat på något extraordinärt som de andra tyckte var superkul sprang hon snabbt in till min farmor för att skvallra. Bara för att få en klapp på huvudet och i sitt tycke ett bevis på att hon var bättre än oss andra.

En gång hade jag och min väninna Maria länsat våra spargrisar med en varsin skarp kniv, och sedan snabbt som två illrar cyklat iväg till kiosken som låg 3 km bort. Något som var absolut förbjudet när man som oss bara var 7 år, eftersom det på landsvägen gick stora timmerbilar som levererade timmer till pappersmassefabriken som låg ett långt stenkast från vår gård.
Det var dessa vidunder som var vår och våra mödrars stora skräck. Så lätt att vingla till och hamna under dessa massiva, jättestora däck. Pang! Smack! Alla barn blev till pannkaka.
Denna gången gick allt bra och några timmar senare var det två fnittriga flickor som snabbt som två virvelvindar rusade upp på logen och gömde sig i höet. Något som också var förbjudet. Allra helst om man som oss hade fickorna fulla med saker. En av mina omsorgsfullt flätade flätor började lösa upp sig, och vi hade hö överallt, när vi plötsligt hör min kära kusin ropa nerifrån golvet. ”Jag vet nog att ni är där. Alla letar efter er. Man får faktiskt inte stjäla pengar.” Orden vi så väl kände igen haglade över oss ur den lilla besserwissermunnen.
Vi öste hö över oss så att de inte skulle hitta oss, och satt sedan däruppe flera timmar, smaskandes allt det goda vi köpt. Vi visste båda två att vi någon gång måste kliva ner och möta vårt öde, men just då i det ögonblicket vi befann oss var njutningen total.
Till slut kom min kära mor och hämtade mig. Det tog bara några minuter för henne att lokalisera var vi var (naturligtvis med god hjälp av skvallerpottan) och ett hårt tag togs i min långa fläta, och jag drogs skrikande och gråtande ner. Det blev utegångsförbud som straff, men det bröts nästa dag.

4 kommentarer:

  1. Det var andra tider då. Bra beskrivet, så förbannad man var på dessa ungar som alltid sprang med skvaller.

    SvaraRadera
  2. vilken rolig berättelse och så mycket man hatade just dessa svallerbyttor som kom i mellan alla upptåg, min lilla syster var ett sådant lite objekt i bland hon reta gallfeber p mig med sina upplysningsfraser

    SvaraRadera
  3. Minnen *skvallerbytta bing bång*, bra skrivet.

    SvaraRadera
  4. skvallerbyttan fick ett ansikte - fint berättat!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...