TEMA att slå till

Kön utanför butiken nådde ända till nästa gata, och polisen hade full sjå att stoppa människorna när de försökte smita förbi varandra. Ett kacklande utan dess like utbröt när vakten med skramlande nycklar öppnade dörrarna och med chockad min såg dem.
”Men kom igen! Dra upp dörrarna någon gång!” sade Madeleine irriterat och försökte febrilt att undvika att trampa sina kökompisar på fötterna med sina skarpa klackar.
”Välkommen!” Sade mannen och bugade sig.

Ute i kön pågick olika dispyter eftersom sockerhalten började dala hos kvinnorna efter den långa väntan som varit. Nu ville de snabbt in för att handla det de på förhand kollat in.

”Flytta på dig!” Fräste Madeleine och sköt honom åt sidan för att sedan skynda sig in mot centrum av butiken där de eftertraktade jackorna låg på ett bord.
Hon anländer till bordet samtidigt som Lena, men båda möts av ett tomt bord, för i provrummet står Emma som i smyg tillbringat natten i provrummet, bara för att få köpa det absolut vackraste plagg hon sett.
Hon smeker den mjuka ytan och lägger den mot sin kind. ”Min, bara min!” säger hon högt och kikar ut mellan gardinerna.

Vid bordet står Lena och Madeleine inbegripna i en vild diskussion.
”Jag var ju här först, så vem kan ha tagit den?” säger Madeleine besviket. Hon spanade runt i lokalen som snabbt fyllts till bristningsgränsen av fyndtokiga kvinnor. Lena kände att besvikelsen satt som en stor klump i magen och ville egentligen bara snabbt hem, men såg fortfarande sin chans att få den eftertraktade jackan och började även hon titta sig runt. Madeleine kände sig iakttagen och när hon tittade mot provrummet såg hon att en gardin snabbt dragits igen. Den rörde sig fortfarande och hon förstod att personen stod kvar.
Nyfiken och arg banade hon sig väg genom människorna som febrilt grävde bland lådor och galgar för att fynda.
Med ett ryck drog Madeleine isär de beigevita gardinerna och fann Emma ståendes med jackan i sin famn.
”Hur kunde du komma in snabbare än mig? Jag var ju först.” Hon känner ilskan och besvikelsen som genomströmmar henne och funderar en kort stund på att helt enkelt slå ner personen som förstört hennes lycka, men tänker att det inte är okey att göra så.
”Jag sov här!” sade Emma och log lite skuldmedvetet men samtidigt överlägset mot den okända kvinnan som plötsligt dykt upp.” Hon försökte komma ut från rummet, men blev stoppad av den andra som satte en bestämd hand mot hennes bröst för att stoppa henne. ”Nu är jag hungrig och trött och vill hem, så släpp förbi mig är du snäll.” Om igen blev hon stoppad av den andra och kände sig trängd. ”Hör du dåligt? Låt mig gå nu!”

Madeleine visste att hon gjorde fel, men hon hade längtat så länge efter den där jackan, och morgonen hade varit full av strul och tjafs eftersom hon fått lämna in barnen tidigare för att hinna till affären. Innan Emma hunnit förstå vad som var på gång slog Madeleine till henne med knytnäven och Emma ramlade ihop med ett stönande.

Med ett stort leende på sina läppar tog Madeleine upp den limegröna jackan som hade en fyrsiffrig prislapp på sig och svepte in den i sin famn för att sedan snabbt ta sig till kassan som ännu var någotsånär tom.

”Vilket fynd du gjort! Grattis!” sade kassabiträdet och log stort. ”Jag vet att vi bara hade det här exet eftersom jag själv varit där och spanat. Grattis igen!” Madeleine betalar och lämnar snabbt butiken för att fara hem.