TEMA dygd

Tålmodigt lade sig pantern ner på stenen igen efter att ha sträckt på sin smidiga ebenholtsfärgade kropp.
Några meter framför henne stod några människor som höll på med något på backen.
Nyfiket smög hon närmare och sniffade i vinden, men kunde inte känna något eftersom den blåste från henne.

Människorna satt först i en rund ring och höll varandra i händerna under tiden som de sjöng med höga röster, sedan reste de sig plötsligt för att hoppande och skuttande gå runt, runt i en stor cirkel.

Pantern lade sitt huvud på sned nyfiket och samtidigt skräckslaget. Hon lade sig bekvämt tillrätta och väntade…

De var fem stycken idag såg Kalle, och tittade nyfiket, men försiktigt sig runt bland ibland dem. Orden de sjöng virvlade uppåt i luften och svetten lackade på många av dem. Deras bara fötter stampade till det långa savanngräset och rösterna var stundtals gälla. Han tittade på sin närmsta granne och flinade till. I extas lyfte kvinnan plötsligt sina händer över huvudet under tiden som hon lät. Tungan smällde mot gommen i ett underligt klapprande ljud. En tunn salivsträng hängde på ena sidan om den välformade munnen och de klarblå ögonen hade uppspärrade stora svarta pupiller. Hennes konstfullt flätade hår hade lossat ur sina fästen och den lavendelblå klänningen hade en svettrand från nacken och neråt. Någonstans inuti sig hade han en svag aning om att hon hette Leila eller något sådant. När de presenterade sig hade svampen redan börjat verka.

Pantern reste sig upp och sträckte på sitt graciösa huvud för att se bättre, men hukade sig när hon såg att en utav människorna tittade åt hennes håll. Suckande lade hon sig ner med huvudet vilande på de kraftiga kloförsedda tassarna.

Helen kände det som om hon flög och när hon tittade på de andra såg det ut som de var en enda enhet, flygande i en cirkel utav gemenskap. Hennes tunga rörde sig och ur munnen strömmade ord och ljud som hon aldrig någonsin hört förut. Värmen gjorde att hon längtade efter vatten, men Helen ville inte bryta cirkeln för något så trivialt. Hennes röda klänning hade rivits sönder vid kjolfållen och hennes fötter hade fått rivsår av något på marken. Det röda, lockiga håret flög runt hennes kropp och trasslade in sig i sig själv. De andras röster steg till ett unisont högt ljud som kom ur urtiders diafragmamuskler. Hon skrattade lyckligt till och föll in i skriket.

Pantern rörde otåligt på sig, och reste sig upp för att ta några tveksamma kliv närmare samlingen. Stående på alla fyra med svansen högt som en flagga, svepande från den ena sidan till den andra sträckte hon sig om igen för att försöka se vad som pågick, men misslyckades och lade sig ner igen.

Alva som var yngst av dem och den som hittat svamparna gjorde stora svepande rörelser medan hon studsade som en förvirrad groda på det solvarma gräset som då och då skar små snitt i de bara fötterna. Hon snurrade runt, runt med de andra och log mot solen som nu stigit högt upp på himlen. Ett glädjeskri for igenom hela hennes kropp och färgerna som dallrade i luften runt henne var som såpbubblor som aldrig brast. Hennes gröna klänning hade stora mörka fläckar under armarna och det vackra halsbandet som hon på morgonen tagit på sig låg nu i en hög på backen. Deras stampande tryckte det längre och längre ner i backen för att slutligen dölja det helt.

Den svarta skuggan som närmade sig hade inte sin partners tålamod och närmade sig med bestämda steg samlingen som lät som skränande, galna fåglar. De stora tassarna tryckte beslutsamt ner gräset som vajade.

Drogen började lämna deras kroppar och med det kom förlägenheten. Pinsamhetens röda rosor prydde deras kinder och dansen stannade av. Med sina händer försökte de rätta till sina kläder och blickarna sökte efter skorna som i extas kastats iväg.
Kalle drog ihop sin skjorta och sneglade på kvinnan intill vars hår stod som en gloria runt hennes söta ansikte. ”Ursäkta, men har du sett ett par röda sandaler?” sade hon och drog med sin ena hand genom den obefintliga frisyren. ”Förresten, är det inte du som är min dotters lärare?” Hon böjde sig fram mot honom och räckte fram sin smala hand som pryddes av ett olikfärgat band. ”Jo, det kan nog stämma, Kalle heter jag. Kalle Nyström. Jag bor här sedan några år tillbaka. Kul att ses! Jag har inte sett några sandaler, men jag hojtar till isådanafall.” Han gick iväg för att söka sin skor och gick med ansiktet riktat mot marken.

Skuggan låg tätt tryckt mot marken när den ljushåriga människan kom mot hans gömställe. Redo för anfall spände han alla sin muskler och fällde ut sina skarpa klor. Ett dovt morrande strömmade ut från hans mun som innehöll massor av rakbladsvassa tänder.

”Hörru, du där borta!” En man ropade mot Kalle och han vände upp sitt huvud för att se vem det var. ”Ja, vad är det?” Den andre pekade på två svarta tofsar en bit bort. ”Jag skulle inte gå ditåt om jag vore du.” Mannen gick fram mot Kalle och tog tag i hans arm för att visa vad som fanns bara några meter ifrån dem. ”Det ligger en panter och lurar i gräset, och jag tror inte att han bara är nyfiken.” Kalle räckte fram sin hand och presenterade sig ”Tack! Jag är lite rudis på det här med savanner, har bara bott här några månader. Förresten skall jag väl presentera mig. Kalle är mitt namn.” Den andre räckte fram en grov hand som var täckt av valkar. ”Rudi heter jag, Rudi Heinz, forskare till yrket, och jägare när så krävs.” Han skrattade till och gick bort till sin väska som var avlång och hade formen av ett gevär. ”Nåde den som vågar ge sig på Rudi, eller hans vänner:”

Pantern backade sakta medan han tittade på det välkända föremålet människan hade i sin hand. Av erfarenhet visste han att det innebar fara att vara i närheten av människor som bar sådana där. Den mörka skuggan tog sig ända bak till sin partner som lojt låg i solen på den stekheta stenen med alla benen i vädret. Morrande och med små korta ljud manade maken på henne och med ett skutt hoppade de ner från klippan.

Allihop var pinsamt medveten om vad de gjort och ville så fort som möjligt från platsen, så på bara några minuter var alla försvunna. En del fick gå barfota eftersom de inte kunde hitta sina skor.