29 november 2009

Tema att gå i ide

Signalen började lågt för att sakta stegra sig till ett gräsligt oljud som kunde väckt döda, och jag slängde mig på mobilen för att den inte skulle väcka barnen som precis somnat. ”Anitha.” svarade jag och tittade på displayen där siffrorna liknade små myror som dansade chacha. Jag gav upp försöket att se vad det var för nummer och förbannade om igen min ålder som fört med sig behovet av glasögon. En snabb andhämtning hördes i andra änden, men jag kunde ana att det var någon av kvinnligt kön. ”Jo hej! Du känner inte mig men jag heter Lena och brukar läsa dina skrivpuffar som du skriver, och...” hon var tyst några sekunder innan hon fortsatte med lite lugnare röst. ”Jo jag saknar dina texter. Du har ju inte skrivit på ett tag...ja inte för att jag har något med det att göra, men...jag...” Eftersom jag inte riktigt var säker på om kvinnan drev med mig eller inte var jag tyst och till slut ropade hon högt i luren. ”Hallå! Är du kvar?”

Jag reste mig upp från kontorsstolen och smög in i sovrummet för att kolla att alla barn fortsatte sova innan jag gick ut i köket, satte mig och slängde upp fötterna på bordet. ”Menar du allvar?” sade jag och såg nog lika paff ut som jag lät. Mitt mörka långa hår satt hårt uppsatt i en knut mitt på huvudet och jag släppte med ett lågt stön ut den och krafsade med fingrarna i den tjocka massan som slängde sig ut över huvudets sidor som tentaklerna på en bläckfisk. Det värkte i hårbotten av den hårda behandlingen som knuten gett hårbotten, och friheten var total när jag skakade ut det.
Kvinnan i andra änden tog till orda igen och lät nu lite säkrare. ”Du är jävligt bra! Men det har du väl hört förr?” Jag funderade ett kort ögonblick på om det kunde vara någons kompis kompis som drev med mig, men beslutade mig för att kvinnan nog var äkta. ”Tack, men den enda som kommit med sådana kommentarer är nog min karl, och...” jag gjorde ett kort avbrott innan jag skrattande fortsatte. ”han är nog bara snäll. Var har du fått tag i mitt telefonnummer förresten?” Lena skrattade med mig och sade bara ”118118 vet du.” Jag hörde att hon prasslade med papper och väntade på att få höra ett asgarv och orden ”Ha, ha...du är så lurad.” Men orden kom inte och hon läste istället upp en av mina noveller som jag skrivit och avslutade med orden. ”En toppenbra text som jag gillar skarpt. Vad jobbar du med? Och var har du tagit vägen?”

Jag hade nu fattat att jag inte var lurad och började långsamt slappna av mycket nyfiken på vem den här kvinnan var, och vad hon egentligen ville. När hon slutat prata berättade jag om kräksjukan som tvingat hela familjen att gå i ide två veckor och att jag precis hade blivit arbetslös efter att ha haft en underbar tid med småttingarna hemma.
När jag pratat klart hörde jag om igen prasslet av papper och hur hon harklade sig då och då. Till slut kunde jag inte vara tyst längre. ”Hurså?” sade jag och satte ner fötterna i lillgrabbens boklåda som stod under köksbordet. Böckerna hade fått hundöron av barnens idoga bokläsande och minstingen strippade nu den ena efter den andra genom att dra av det yttersta skalet.

Jag började så smått att fundera på att lägga på luren och istället sätta mig vid datorn för att fortsätta med min bok när hon plötsligt slänger ur sig. ”Vill du ha jobb på vår tidning? Du har skrivit fräscha tankeväckande artiklar och har en underbar fantasi som både skrämmer och roar. Nå?”

Chockad av frågan och samtidigt med klara bilder av vad jobbet skulle innebära både för mig och vår haltande ekonomi tvekade jag några sekunder innan jag lyckligt svarade. ”Självklart, men vilken tidning gäller det?”
Hon berättade vad jobbet innebar och vad de förväntade av mig, och vi bokade en tid så vi skulle ses och skriva kontrakt.
Överlycklig ringde jag till min dubbelarbetande karl och berättade vad som hade hänt och han sade med glad röst. ”Äntligen älskling! Äntligen når du ditt mål!”

2 kommentarer:

  1. oj vilken härlighetsläsning det här var blev så glad och nu vill jag ju att detta ska vara sant för det är väl det? hoppas jag...lycka till och grattis

    SvaraRadera
  2. Vilken dröm som går i uppfyllelse! Såå kul!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...