10 november 2009

TEMA något modigt(utdrag ur min pågående bok Livet, ingen enkel historia)

Petra vaknade av tågets gnisslande när det bromsade in vid Stockholms central.
Hon hade en liten klump i magen, både av rädsla och förväntan.
Ett turistkort införskaffades och per t-bana och buss tog hon sig till Enebyberg som låg en bra bit från Stockholm centrum.
Efter att ha virrat runt ett tag stod Petra till slut framför metrobutiken hon eventuellt skulle jobba i.
Den var ENORM enligt hennes mått. Hemma var alla livsmedelsbutiker rätt små. Ett djupt andetag, sedan in för att bli intervjuad.
Det var en kvinnlig chef som verkade supertrevlig, och deras kemi verkade stämma.
Rätt snabbt förstod Petra att hon nog skulle få jobbet, men säker kunde man ju inte vara, det hade hon lärt sig.

Efter intervjun, och en snabb rundtitt på stället for hon in mot staden igen.
Det var fortfarande vinter, om än en dålig sådan. Fötterna var dyngsura efter allt blask, men trots att Petra frös om fötterna bestämde hon sig för att gå runt i gamla stan och shoppa lite för att sedan ta 18.15-tåget hem.

När hon satt på tåget rasade tankarna runt i skallen. Ville hon flytta hit? Kunde hon lämna alla kompisar igen?
Och familjen?
Till slut somnade hon, och vaknade inte förrän tåget stannade i Söderhamn.

På stationen träffade hon sin kompis Hans. De småpratade lite tills bussen kom, sedan skildes de åt med en kram.
Väl hemma talade hennes mamma om att posten i Bollnäs ringt och bjudit in Petra på intervju och test.
Ja, det var väl bara att fara dit….jobbet i Stockholm var långt ifrån säkert.
Förresten hade hon inte riktigt bestämt hur hon skulle göra OM hon fick det.

Hon ringde till Stockholms alla lägenhetsuthyrare och kollade annonser i gula tidningen för att snabbt kunna flytta om det behövdes. Men att få tag i ett boende var INTE lätt.
Arbetsförmedlingen som bara 2 veckor tidigare lovat hjälpa till med boende kunde inte heller hjälpa till. De informerade Petra att de gav henne 4000:- i flyttbidrag, men att de inte hade några möjligheter att hjälpa till med bostad.
Nedslagen fortsatte hon ringa runt på olika annonser.
Hon hittade en lägenhet i Djursholm som hon skulle åka iväg och titta på, och tittade på en karta var det låg i förhållande till Enebyberg.

På kvällen tog hon bussen in till Söderhamn för att sova hos sin mormor.
Natten tillbringades på Statt där hon dansade tills fötterna hettade.
Killen i bandet var söt så hon flirtade lite oskyldigt med honom.
Dödstrött ramlade hon i säng sent, sent.

Morgonen efter ringde klockan 8 och hon steg snabbt upp för att slänga i sig frukost, tvätta och torka håret, sedan rusa ner till bussen och ta den till Bollnäs.
Väl där letade hon upp posthuset och klev in.
Intervjun gick fort, men testet var lite krångligt och tog lite tid. Det var mycket konstiga frågor och bilder man skulle gissa vad det föreställde.
Hon blev godkänd och erbjuden halvtidsjobb, men det var ju ett heltid hon ville ha så Petra tackade och bad att få återkomma.
När hon återvände hem satte hon sig direkt vid telefonen och ringde Eivor som chefen på Metro hette.
De bad henne komma NU. De var desperata och behövde någon som kunde så mycket som Petra. Tyvärr kunde de inte hjälpa till med boende, men lovade att lyssna med sina kunder om de visste något.

Hennes hjärta bankade…hon hade fått det! Jippie!!!
Jublande sprang hon ner till föräldrarna som satt nere i köket och fikade kvällsfikat.
”Jag fick det!! Jag fick det!!! Yes, Yes, Yes!!”
Hon hoppade omkring som en galning och skrämde vettet ur sin katt som rullat ihop sig i kökssoffan.
Det blev kramkalas, och en massa frågor.
”Var skall du bo?? När flyttar du?? Är det heltid??” Knappt talbar av lycka försökte Petra räta ut frågetecknen så gott hon kunde.
”De vill ha dit mig NU!! Boendet hoppas jag lösa imorgon, skall till Stockholm igen. Och ja det är heltid.”
På kvällen kröp hon tidigt i säng, men hade svårt att sova.
Allt bara snurrade i huvudet.

4 kommentarer:

  1. vilket äventyr det är just sådana äventyr som vandrat i mitt liv så spännande att läsa om och frågorna i de stunder är så oväsentliga de brukar lösa sig till slut .

    SvaraRadera
  2. Ja, man tror alltid att "det löser sig", o konstigt nog gör det ju det också, på något vis

    SvaraRadera
  3. Vilken härlig historia hoppas det gick bra för dig med bostaden men det får man väll läsa i Livet

    SvaraRadera
  4. Mycket modigt att ge sig iväg till storstan alldeles själv. Flirten med trummisen - din blivande?

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...