TEMA skört

”Här är han, din lille son. Han måste sola idag för han har för mycket billirubin i kroppen, ja det är därför han är så gulfärgad.” De rullade fram sängen jag låg i till en liten plastkupa typ ostkupa.
Inuti låg ett litet pyttebarn med slangar i både händer och fötter, och tittade på mig med sina blå oskuldsfulla ögon. Jag grät och fattade inte att han var min. När snyftningarna avtagit öppnade de kuvösen som de kallade den och lät mig sträcka in min hand. Med små spröda blodåderfyllda fingrar greppade det lilla livet om mitt pekfinger och orsakade en orkan av känslor i mitt inre.
Sköterskorna blev rörda av min uppenbara glädje och jag sade gråtande ”Äntligen! Äntligen är du här älskade unge.” sedan smekte jag honom över pannan som var det enda som syntes av ansiktet.
Resten var täckt av en mask som hjälpte honom att andas.

När vi träffade barnläkaren sade han allvarligt att vi inte skulle ropa hej ännu, för små prematurbarn var sköra och kunde lätt bli sjuka och få komplikationer. Min lycka kom lite av sig, och jag beslöt mig för att ta dagarna som de kom.
Varje morgon när jag kom till hans rum var första frågan ”Är allt bra?” och sedan väntade jag andäktigt på svaret med bultande hjärta.

Vår förstfödde fick komma hem till oss när han var en månad gammal, och då var han så liten, så liten. Läkarna avrådde oss bestämt från att träffa andra människor.
I näsan satt en så kallad sond (en liten slang som går ned i magsäcken) som hjälpte oss att mata den lille som ännu inte orkade amma.

Tiden stannade och det enda som existerade i världen var vi i vår lilla familj.

Efter några månader fick han äntligen visas upp för släkten, som längtat så efter att få träffa honom.

Några år senare hamnade jag där med min nästa son, och det kändes mycket kusligt. Nästan som ett dejavu.