5 november 2009

TEMA skriv om ett ljud

Tekla och Aron satt nere i sitt slitna kök och spelade kort som de alltid brukade göra på torsdagskvällar när ett mystiskt ljud hördes från skafferiet. ”Det är bara en råttusling” sade Aron och manade på sin fru att lägga fram några kort.
Det prasslade och pep så underligt att Tekla till slut reste sig upp för att kika in i skafferiet och se vad det var. ”Äh, han har sprungit undan innan du ens rest dig upp.” sade hennes man och tog upp sin pipa för att stoppa den och ta sitt vanliga bloss. Tekla öppnade skafferidörren och kikade in, men det var tyst som i graven därinne. Hon satte sig mödosamt ner igen mittemot sin man.
”Det är farligt att röka pipa.” hörde de plötsligt en svag pipig röst säga. Aron släppte pipan i rena förskräckelsen, och brände sig på tändstickan som han tänkt tända den med. ”Vad i helskotta var det?” Han tittade finurligt med plirande ögon som nästan blev helt dolda i alla rynkor som bildades på Tekla. ”Vad har du nu hittat på?” sade han och luggade henne lite lätt i en av de grå tjocka flätorna som hängde över hennes axlar. ”Jag har INGENTING med det här att göra, absolut inte.” sade hon och tittade på sin gubbe med två grönturkosa ögon som var delvis inbäddade i rynkor. Från hennes näsa gick ett långt veck ner mot munnen, och de en gång så röda läpparna hade blivit rosa av ålder.

Tekla skakade på huvudet samtidigt som hon pratade och drog i dukens fransar med sina ådriga händer. ”Vi hörde nog fel. Vi börjar nog bli gamla och senila.” Tekla tittade på sin man som krympt ihop och inte längre var den långa ståtliga karl hon en gång gift sig med. Den en gång så raka ryggen hade sakta förvandlats till ett s av alla tunga lyft han gjort, och solen som stekt på hans hud när höet skulle hässjas eller plogen skulle köras runt runt i evighetsdans hade gett outplånliga spår.
Aron var en mycket snäll man till skillnad mot hennes väninnas make som i alla år tuktat sin kvinna. Det hade varit många nätter som Tekla fått ta emot en blåslagen vän.

Aron plockade upp sin pipa för att tända den, men blev om igen stoppad av en liten röst. ”Man kan få cancer.” sade den och tystnade sedan. ”Nä nu, vad i hela friden är det här?” Han tittade sig omkring för att försöka lokalisera var ljudet kom ifrån, och lyfte på alla dukar i köket. Han gick in i skafferiet och rotade runt bland pytsar och kastruller en stund, och efter en stund kom han triumfierande ut med något i handen.

”Här har du din lilla råtta. Vi har fått pysslingar i huset.” Aron räckte fram sin hand mot Tekla som såg att där fanns en liten, liten pojke med en stor vit mössa med tofs, och under den dolde sig ett fräknigt ansikte med en stor glad mun. Hans kläder var gjorda av ull och skorna var av läder.
”Hej du! Vad heter du?” sade hon och räckte fram sin hand så att han kunde kliva över till den.
”Jag heter Nils, men kallas för det mesta för Nisse, angenämt att träffas!” Han räckte fram sin lilla hand och lade den på hennes lillfinger.

Paret bjöd den lilla pojken på fika och de satte sig vid bordet i vardagsrummet för att prata.
Aron var mycket nyfiken på om det fanns fler och kunde knappt bärga sig tills de fått in saften och kaffet och kunde börja fråga ut Nisse. ”Bor du ensam här?” Frågade han pojken och väntade med stor spänning på vad svaret skulle bli. ”Är du galen? Det är klart att jag inte är ensam. Idag bor vi...hm...vänta nu...” Han satte handen mot hakan och räknade på den andra handens fingrar medan han mumlade, sedan tittade Nisse upp och log medan han räknade upp en massa namn. ”Så här är det, det är jag, Petter, Sara, Razmus, Elina, Klara, Kalle, Ada, och sedan är det naturligtvis alla våra smusslingar.” Nisse hoppade upp på en sockerskål som stod på bordet och satte sig tillrätta innan han fortsatte. ”Ja, det är våra husdjur, en lite rolig blandning av katt och kanin som värmer våra bäddar på vintern när kylan kryper in i huset. De är rätt goda också. Nej nu måste jag tillbaka till de andra. Egentligen får vi inte prata med människor, men ni verkade snälla, och du...” Nisse vände sig till Aron och hötte med fingret.” Du måste sluta röka för du förpestar luften inne i köket, och mina vänner mår illa av den. Dessutom är det ju bara dumt att dra i sig en massa gift, ellerhur?”
Nu vände han sig till Tekla som knappt kunde hålla sig för skratt när hon såg den lilla parveln läxa upp sin storvuxne man. ”Ni får ha det bra, tack och hej leverpastej.” och med dem orden var han borta.

Aron plockade upp sin pipa, men ångrade sig och lade ner den igen. Efter några sekunder steg han upp från stolen, tog pipan i handen och gick till diskbänken där han drog upp luckan och kastade ner sin pipa i avfallspåsen med ett. ”Tack och hej leverpastej, nu slutar jag med dig!” sedan skrattade han och tittade på sin fru.”Ja, jag vill ju inte förgifta våra gäster.”

2 kommentarer:

  1. Kul, underhållande och annorlunda!

    SvaraRadera
  2. Trevlig liten medryckande saga. Man kan hoppas att fler hade sådana omtänksamma närboende.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...