TEMA skriv som ett fyrverkeri

Från början var jag lite blyg, men insåg efter ett litet tag att om jag fortsatte på det viset skulle jag aldrig få vara med. En liten pojke steg in i butiken med sin hand krampaktigt hållande i sin pappas.

Försiktigt prasslade jag lite med min påse som jag låg i , och rörde sakta på kartongbiten där priset stod. Ingen reaktion...så jag prasslade ännu lite högre med plasten och fick en arg blick av min granne. ”Sch! Du förstör för oss andra. Man får inte röra på sig, det är ju förbjudet och fusk dessutom.” En annan granne kikade på oss och snörpte på munnen. ”Tysta! Ni får bara ligga och vänta på att bli valda som oss andra.” Hon rörde lite, lite på sin omslagsplast i tron att ingen såg det, men jag såg precis vad som hände och fnissade för mig själv.

Plötsligt kände jag att någon greppade tag i mig och jag mötte två blå ögon som nyfiket studerade min skapelse. Den lilla pojken klämde på mina kroppsdelar och vände dem både bak och fram, sedan ropade han på sin pappa. ”Kom pappa, den här måste vi köpa. Han verkar skoj.” Med två steg var pappan framme vid sin son och slet mig från pojkens grepp. ”Icke sa nicke, det där är för stora pojkar. Kom så tittar vi på de andra nu.”
Han slängde ner mig tillbaks bland de andra som skrattade hånfullt och sade att jag fick skylla mig själv. ”Man får inte fuska, det är förbjudet.” sade någon av dem och skrattade ännu mer.

Medan jag låg där och ojade mig hände det fantastiska att någon tog tag i mig och förpassade mig till kassan. Två blå ögon tittade på mig och de tindrade som två starkt lysande stjärnor när han gång på gång tackade sin pappa som tydligen ändrat sig.

Ut i kylan gick de, och jag låg tillsammans med några kollegor i en iskall kasse och väntade med spänning på vad som skulle hända. En bildörr öppnades och vi slängdes in i ett utrymme där bak.
Sedan åkte vi, mil efter mil. Ibland kunde vi höra människorna prata, men för det mesta hördes bara motorljudet och susandet av däcken mot vägen.
Till slut somnade jag och föll i djup drömlös sömn.

Plötsligt väcktes jag av att en bildörr slog igen, och bara några sekunder senare greppade mannen tag i kassen där vi låg och gick in i ett hus. Men han fortsatte genom huset, och öppnade en dörr som ledde ut till ett kallt utrymme där han lämnade oss. Mina kollegor var lite uppskrämda och jag lugnade ner dem så gott jag kunde. ”Förstår ni inte vad som är på gång? Snart, mycket snart skall vi bli fria.” Ett mummel av röster startade i påsen och snart blev jag tvungen att hyssja ner dem. För tänk om människorna hörde dem?

I rummet vi låg sjönk temperaturen mer och mer för att till slut ligga på fryspunkten.
Då öppnades dörren och en liten hand tog upp oss, en efter en. Liggande hårt tryckta under hans arm fick vi följa med in i huset där pojkens föräldrar stod med ytterkläder på. ”Sätt på dig kläderna nu hjärtat, så går vi ut och skjuter av fyrverkerierna du hämtat. Glöm inte mössan, det är kallt ute.”

Väl ute trycktes vi ner av en kraftig manshand som tillhörde pojkens pappa, sedan hörde jag hans röst som bad de andra att backa, och sedan...äntligen...

Med ett högt vinande for jag rätt upp i luften befriad från mitt skal som hyst mig det senaste halvåret. När jag nått högt, högt upp i luften skakade en hög explosion om i mitt inre och jag briserade i tusentals, nej miljontals små, små bitar som glödde i alla de färger. Jag såg människorna nere på backen som pyttesmå myror, och de höll med händerna över sina kinder och ropade med hög röst att det var vackert.

När jag tagit slut och fallit som ett ledset löv till backen var allt dödstyst en kort stund, men bröts strax av ett vinande och smällande som höll på om och om igen.
En kaskad av färger singlade sakta till backen och sedan var allt över.

Efteråt låg våra skal som små svampar på backen, och under noga överinseende av sin pappa plockade den lilla pojken upp varenda spillra som han fann.