Tema smultronställe

När båten vände fören mot den lilla ön studsade jag och min sommarsyster av glädje, och hade mycket svårt att sitta stilla. Äntligen skulle vi få komma tillbaka till vårt lilla smultronställe där vi kunde gå nakna och strunta i tider.
Vi såg sorgset på den vädergistna stenkistbryggan som delvis hade eldats upp av någon som tyckt att de hade rätten att grilla på den.
Bryggan var stor och kraftig och stenarna inuti hade burits dit för hand av barn och vuxna i vår släkt. Det hade tagit lång tid att få den färdig så det var med gråten i halsen som jag plockade bort sotsvarta brädbitar som inte brunnit upp.
Min sommarsyster och jag var alldeles tossiga, för vi hade äntligen blivit 13 år och fått lov att stanna en vecka alldeles ensamma på vår ö.

Enda sättet att ta sig dit var per båt, och mamma lämnade med stort allvar över walkietalkien som vi skulle använda ifall något hände."Ni får inte leka med den för det kan bli er livförsäkring om något händer" sade hon och hötte med fingret.

Den lilla stugan saknade el och gasspisen som stod i det pyttelilla köket var det enda sättet vi kunde få vår mat på.En jordkällare hade grävts ur på marken och vår mat inlagd där bland en massa myror och insekter.

Ön var släkten östlunds eget lilla paradis med gigantiska stenhällar och fågelliv i varje buske och träd. Ormar fanns det förvisso också, men pappa hade lärt oss att om vi stampade i marken när vi gick så hörde de slingrande odjuren oss och stack iväg innan vi ens märkte av dem.

Några dagar senare lät vi kläderna vara i väskorna medan vi nakna som gud skapat oss sprang omkring för att utforska ön. Stenarna som fanns i vattenbrynet runt ön besegrades under stort stoj och visst halkade vi, och blödde, men lyckan över att få vara fria överglänste allt. Ett groblad tejpades över skadan,sedan var leken igång igen.

När solen lämnat plats för månen satte vi oss på stenbryggan och fiskade, men lät vår fångst komma tillbaka till sitt hem så fort vi krokat av den. Vi ojade oss lite över att det kanske gjorde ont i masken, men förträngde snabbt tanken, för det var ju så roligt och fridfullt att sitta där med tårna i vattnet, med myggorna surrande runt oss när de slogs om vårt blod.

Men allt har ju ett slut, och tyvärr kom mina föräldrar lite olägligt när jag och min älskade sommarsyster( som egentligen bodde i Norrköping, men var sommarbarn hos oss) hade köttfärssåskrig.
Oj vad det såg ut! Spagettisträngar hängde över trämöblerna som var lika gamla som huset och orangeröd köttfärs rann från mitt hår.Lite ketchup hade hamnat på husväggen när vi i stridens hetta greppat flaskan och sprutat på varandra.

Mamma var galen och skrek saker som ”DET VAR SISTA GÅNGEN!och HUR KUNDE NI VARA SÅ DUMMA!” hm, ja hon var lite arg om man säger så.
Jag och Pella som min sommarsyster kallades städade noga upp efter oss och förbannade att vi missat vilken dag det var. Hade de kommit några timmar eller en dag senare hade de inte märkt någonting.
Nu förstod jag att vi inte skulle få vara själva på ön mer.

På kvällen var det två molokna pepparkakebruna tonåringar som äntrade båten för att skjutsas hem.
Mamma lugnade inte ner sig förrän framåt nattkröken men kunde då se lite annorlunda på det hela.