Julefrid?

Alla klapparna var upptagna och runt de fem barnen låg drivor av glatt färgat papper som var sönderrivet. De hade rivit och slitit frenetiskt och var nu svettiga av värmen från de levande ljusen som fladdrade i den urgamla staffanstaken.

Tomten hade lämnat huset med en tunn svettrand rinnande efter ryggraden. Efter ett kort smackande satte den bastanta hästen fart framåt och snart syntes inte mer än dess ändalykt bland de virvlande vita flingorna.

Barnen tittade uppfodrande på sin mormor och frågade om det inte var dags för efterrätt.
Den var efterlängtad av samtliga i rummet och snart satt de med den vaniljdoftande vita smörjan som kallades ris a la malta i sina djupa tallrikar anno 1964.
När alla var klara och bordet avdukat var det dags för kaffe och med ett förtjust fnitter återgick barnen till sina nya leksaker.

Med ett vrålande utan dess like körde pojkarna runt, runt med sina radiostyrda polisbilar som blinkade med sitt ilskna blåa ljus och katten som legat spinnande i knät på sin matte for upp med ett gällt ”Mjau!” och flydde fältet.

Flickorna lekte på köksgolvet på andra sidan med sina små platsfigurer som någon smart affärsidkare döpt till Littliest Pet shops. De var svindyra i inköp och man kunde lätt förledas till att tro att allt var ett skämt när man såg prislappen i affären. Femtio spänn för en pytteliten plastbit i form av ett gulligt djur som satt med huvudet bevekande på sned. Det tillhörande huset som man bara MÅSTE ha kostade sjuhundrafemtio kronor extra. Vansinne enligt många, men ungarna älskar de där sakerna och leker flera timmar med dem.

Minstingen som bara var två år hoppade runt mellan barnen och ryckte en sak här en sak där till deras förtret. Till slut kom han till ro och vilade en stund i sin mammas knä, för att en halvtimme senare köra igång igen.

Juldagen kom med stoj och stim i vita vinterbackar. Den gamla snowracern som stått och samlat damm i trettiofem år plockades ner och fick njuta av glada barnskratt ackompanjerad av fågelkvitter.
Tills slutligen åldern tog ut sin rätt och lät den smidiga framskidan brista i två delar…

Annandagen var det så dags för att säga adjö och återvända till livets allvar.
Snöovädret som utlovats i media började försiktigt med att låta några söta flingor falla för att några timmar senare skrämma fullständigt vettet ur barnens mor som med ett krampaktigt grepp hela tiden manade föraren att köra lugnt trots att han kröp fram.
Modden i vägkanten gjorde att bilen slirade förrädiskt på vägen och flera gånger var de nära att hamna i diket.
Lastbilarna som passerade stänkte upp snöblasket och snön som yrde gjorde att läget ibland blev kaotiskt eftersom sikten försvann.
En vindruta som ständigt isade ihop gjorde inte heller saken bättre, och i bilen hade de högsta värmeläget på för att försöka smälta den.

Efter 30 svettiga mil var det så äntligen dags att kliva ur bilen, och med glada triumfierande skratt äntrade syskonen trappan på sitt älskade hem.