Tema att öppna en lucka

Med illa dold irritation öppnade Sven luckan på chokladkalendern, och stoppade godbiten som han hittade inuti den i sin mun med ett smackande. Efteråt drog han med handen i en cirkel på sin gravidtjocka mage och tittade uppfodrande på sin lilla dotter. ”Nå?” sade han dovt och svepte bort hennes lugg som envisades med att falla ansiktet. ”Hur blir det?”
Anna tyckte ibland att hennes pappa var pest, och nu var det just ett sådant ögonblick. Hon fnyste och lade armarna i kors medan hennes ena fot stampade i golvet. ”Jag vill inte! Det var ju inte alls länge sedan jag gjorde det." Anna drog med händerna genom sitt tjocka hår.

Hunden Karo som bott länge i familjen var precis på väg in i rummet, men vände när han hörde människornas röster. Av erfarenhet visste han att det kunde osa rätt hett när hans husbonde blev arg, så han tog det säkra före det osäkra och kröp under köksbordet för att lägga sig tätt, tätt intill sin nuvarande husmors fötter. Även om de var underligt stela och kalla så kände han en viss trygghet.

Anna satte sig trotsigt på golvet och Sven lyfte upp henne under vilda protester. ”Kom nu gumman, det är inte farligt och gör inte ont.”
Med dottern under ena armen och ett svart etui under den andra stegade han ut i köket och satte ner henne hårt på en stol. ”Sitt nu stilla här så skall vi snart ha fixat det här.” Sven måste medge att det var bra mycket trixigare än han han trott det skulle vara och de små öglorna var lite väl små för hans stora dasslock till händer.
När de ljusa testarna föll till golvet grät Anna och snoret rann ur näsan. Handduken som pappan lagt runt hennes hals kvävde nästan henne och hon försökte febrilt att lätta på den. ”Pappa...” Hennes röst var vädjande, och hur mycket hon än försökte att inte titta på sin mor misslyckades det kapitalt.
”Pappa...varför?” Med en tioårings klara insikt hade hon förstått att något var fel med mamman, och efter bara en kort stund i samma rum som henne insåg Anna att hon var död.
Hon försökte värja sig mot pappans armar och kolla om mamman andades, men blodet som sipprade ur såret på huvudet talade sitt tydliga språk.

När han klippt av sin dotter det långa håret som ofta var uppsatt i vackra frisyrer samlade Sven ihop det och hällde det över kvinnan. Hårtestar klistrades fast i blodet och en del av dem trillade ner i knät för att hamna i den dödas händer som var hopknutna. I hennes oseende blick såg man skräck och när Sven försökte trycka ihop ögonlocken spratt de upp igen.
Anna hade ställt sig upp och resignerat ryckt på axlarna för att sedan suckande fråga ”Jaha, vad gör vi nu då?” Hon drog med händerna genom det kortklippta håret och log snabbt för att sedan mulna igen. ”Pappa, varför?”

Sven hade kommit till sina sinnen igen, och den våldsamma lusten att kväva någons vilja hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Med ett snyftande föll han ihop på golvet och klappade hunden som fortfarande väntade på hans utbrott. ”Anna, du...Det var inte meningen, men jag blev så arg när ni gaddade ihop er sådär.” Han höll händerna över nacken och vaggade fram och tillbaka.
”Anna...kom!” Med ett snyftande satte han sig på knä och sträckte händerna som fortfarande var blodiga och fyllda av hårtestar mot henne.
Tvekande gick hon sakta mot den hon älskade mest på hela jorden och föll på knä för att sedan snyftande luta sig mot hans bröst. ”Pappa...vi måste ringa till polisen...vi måste..” Hon avslutade inte meningen.

Plötsligt reste sig Sven upp och ropade till sig hunden, satte på honom kopplet och gick ut i hallen där han krängde på sig sin rock och ropade sedan på sin dotter. ”Anna kom! Vi måste dra!” Han tog ner hennes jacka från galgen och hjälpte henne trä på sig den, sedan plockade han fram hennes skor och knöt noggrant snörena som gick i sicksack över foten. ”Kommer polisen är jag körd! Fattar du? Då åker jag i fängelse och vi kommer bara att träffas någon helg då och då. Det vill du väl inte?”
Anna tänkte för sig själv att hon ha borde blivit van för det här hade hänt förut. I andra städer, med andra mammor. Ja hennes pappa insisterade på att hon skulle kalla dem för mamma när han inviterade kvinnorna i sitt liv.
För sig själv döpte hon dem till både Häxan och drottningen beroende på hur de behandlade henne, men i pappas öron dög bara mamma.

Anna mindes hur nära det varit att pappas ilska förstört alltihop för några år sedan när mamma trilskats om en så enkel sak som ett teveprogram. Det hade varit svårt att tvätta bort blodet som kom i soffan, men med gemensamma krafter hade de fått bort det mesta och flyttat därifrån dagen därpå.
Precis när de lämnat huset hade en polisbil svängt in på deras tomt.

Anna stängde ytterdörren och låste noga igen den.