TEMA den som bestämmer

Emilia vände ut och in på sig själv för att försöka vara som andra, men rollen som hon fick passade inte henne, och det slutade som det alltid slutar när man försöker trycka ner en fyrkant i ett runt hål, med förskräckelse.
Hon hade köpt de senaste jeansen trots att hon varken hade pengar eller lust att kasta ner så mycket av sina få korvören på ett par byxor. De satt illa och klämde både här och där. Nitarna som satt vid insidan på fickorna gav henne nickelallergi och hon satte stora plåster över knapparna för att skydda sin tunna hud. När flickorna i klassen gick ut i affärer på lunchrasten följde Emilia tyst med och åsåg hur de med stort mod gick in i butikerna, satte på sig ett par jeans under sina egna, och sedan gick ut. Antingen klippte de helt sonika bort larmet, eller också använde de folie.
Inne på internet fanns alla tips och råd som de behövde, och deras risktagning blev större och större.
Till slut kom dagen då de ansåg att det var Emilias tur att shoppa som de så vackert kallade det, och med svettiga händer gick hon in i butiken de utsett för dagen. Med sitt mörka krulliga hår var det svårt att gå omkring osedd och det dröjde bara några minuter innan hon hade en vakt i hasorna. Flickorna som ställt sig utanför fnittrade och pekade medan de studerade hur hon gick fram och tillbaka på måfå utan att ens titta på några plagg. Till slut kände hon sig obekväm och gick ut därifrån tomhänt.
Elsa som egentligen inte alls tyckte att Emilia hörde till deras gäng skrattade rått när hon öppnade butiksdörren och klev ut. ”Ha, ha…det visste jag väl att du var en fegloppa! Du bara hänger efter oss som en svans och skulle göra allt för att vara likadan.” Hon vände sig till tjejgänget och drog med händerna genom sitt långa ljusa lockiga hår. ”Du kommer aldrig att bli som oss, hur skulle det gå till? Med ditt svarta fejs och hår syns du på mils avstånd och vakterna uppmärksammar dig direkt. Nä, du får inte vara med oss längre.” Hon schasade iväg Emilia från gruppen och de gick iväg.
Efter skolan åkte Emilia hem till sin mamma som tillhörde en av de få som tagit beslutet att bli hemmafru när hon fick sitt barn. Djupt inom sig visste mamman att det skulle löna sig i längden, och trots att de fick gå ner ekonomiskt visste hon att hennes dotter älskade tryggheten det innebar och stod fast vid sitt beslut.
Hon hade träffat på tjejerna som Emilia hängde ihop med och kände dåliga vibbar när hon pratade med dem. Deras klädsel tillhörde sista modet, och sminkningen var tuff och hård med alltför mycket kajal runt de unga oskuldsfulla ögonen. Nästan samtliga hade långt svallande ljust hår som oftast bestod av massor av fusklängder som omsorgsfullt knäppts på varandra.
När Emilia kom hem ropade hennes mamma från köket att mellanmålet var klart och att hon kunde komma direkt. ”Jag skall bara byta om.” ropade hon tillbaka och skyndade sig in i sitt rum för att dra av sig de obekväma jeansen och byta till en av de otal av klänningar som mamman sytt.
Ute i köket kunde inte Emilia hålla tyst längre och började gråtande bekänna vad flickorna höll på med, och berättade att hon inte längre fick vara med i gänget.
Mamman tittade länge på sin söta dotter och tog sedan om hennes haka med sin ena hand under tiden som hon smekte över hennes hår med den andra. ”Lilla, lilla du…jag tycker du är en alldeles underbar liten speciell tjej, och du behöver inte de där flickornas sällskap. Du är en av de få som är vacker utan smink och du gillar ju att bära klänningarna jag sytt…så lilla hjärtat…stå upp för vad du är! Det kommer ändå att sluta med att de blir tagna på bar gärning och blir straffade.
Emilia nickade åt sin mammas ord och ruskade på huvudet när hon frågade om Emilia verkligen ville vara som de andra flickorna. De var allihop så kallade nyckelbarn och hade en nyckel hängandes runt halsen som gick till deras hem.
Föräldrarna jobbade hårt för att tillfredställa sina barns och sina egna önskemål om saker att köpa, och tillbringade ofta kvällar och helger på sitt arbete medan barnen fick vara ensamma hemma. Ett ständigt flöde av pengar gick genom fingrarna och ordet ”Nej!” existerade inte i ungarnas värld.
Resultatet av pryljakten blev barn som i sökandet efter en ledare föll offer för äldre kamrater som utnyttjade dem. Ledare som bestämde hur de skulle vara, och vad de skulle göra.