TEMA påhopp

Elin tyckte att de nya klasskamraterna hon fått verkade vara riktigt trevliga och släppte försiktigt på garden som hon ständigt fått ha uppe på sin gamla skola.

En dag när hon kom hem räckte mamma fram ett brev som anlänt till deras nya hus.
I förhoppning att det skulle vara ifrån hennes kamrat Tea slet hon snabbt upp det nyfiken på vad kamraterna sagt när hon så plötsligt lämnat skolan.
Men brevet bestod av urklippta bokstäver som sammanfogats till ett brev, och efter att bara ha läst några rader grät Elin och räckte stumt med darrande hand över det till sin mamma som förskräckt lade armarna tröstande runt sin dotter medan hon med andra handen läste brevet.
”DU SKALL INTE TRO ATT DU KAN SMITA UNDAN…SÅDANA SOM DIG MÅSTE MAN MÄRKA, OM OCH OM IGEN!! VI SYNS NÄR DU MINST ANAR DET!!
Mamman läste texten om och om igen, och kände det som om marken försvann under henne. Skulle det aldrig ta slut?
Efter flytten hade telefonen tystnat och rutorna på huset förblev intakta, men…
”Lilla gumman! Det är nog bara hot, de kan inte nå oss nu. Herregud, vi är ju flera mil från vår förra hemstad.” Hon strök de ebenholtssvarta lockarna bakåt och drog med tummen över Elins ögon för att torka tårarna från de mörkbruna tjärnarna som var nästan svarta av sorg.

Hon och hennes man hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att livet skulle kunna bli så svårt när de adopterade sin dotter. Den lilla flickan med sin ständigt brunbrända hud och det vilda krulliga håret hade varit sötast av alla barn när de hämtat henne borta i främmande land, och deras lycka hade varit oändlig. Alla år av sorg och förtvivlan var som bortblåsta i samma ögonblick som de fick Elin i sin famn, och deras nya liv tillsammans med den lilla hade till en början varit rosenrött med massor av glädje.
Några månader efter att Elin fyllt 5 år dog plötsligt hennes älskade pappa knall fall. När de så småningom obducerade honom fann de att hans hjärna hade varit fylld av cancer och insåg att huvudvärken han hade haft varit förkänningar.
När flickan började skolan dröjde det inte lång tid innan påhoppen började, och det eskalerade snabbt till att bli terror.
Gråtande frågade Elin sin mamma om och om igen varför barnen var så elaka, och tröstades av sin förtvivlade mamma som inte alls förstod varför det överhuvudtaget startat.
Efter att de bytt skola tre gånger utan framgång tog mamman beslutet att flytta, och allt lugnade ner sig en liten stund för att bara några månader senare börja om där det slutade. Mobilen Elin hade fått I present av sin mamma fylldes av elaka meddelanden och foton som små barn inte ens skall se.

I skolan Elin nu gick på blev hon utfryst och de slängde glåpord efter henne på rasterna. Med huvudet nerböjt och långsamma steg gick hon ut på skolgården för att där bli påhoppad och nertryckt på marken medan barnen skrek ”Jävla svartneger, stick iväg till djungeln igen! Kom inte hit och lorta ner vår skola!”
När de lämnat henne steg hon upp och borstade av sig så gott det gick sedan gick Elin in i skolan för att gå på sin lektion. Läraren tittade frågande upp när dörren öppnades och snäste ”Är det egentligen någon ide att komma alls när det gått så lång tid av lektionen?” sedan vände hon sig tillbaka till eleven hon just då hjälpte utan att fråga om orsaken till Elins försening.

Nu hade de om igen flyttat utan ett ord till grannarna, och ett kort meddelande var det enda de lämnat efter sig. Elin hade snabbt fått kamrater och några av dem hade till och med varit hemma hos henne och lekt. Brevet de just öppnat spred en illavarslande mörk ondskefull känsla och de tittade på varandra med allvarlig blick.
”Nä Elin, vi kan inte ha det så här. Vi polisanmäler det här så skall du se att det lugnar ner sig. Det här brevet kommer från dina antagonister på din gamla skola, och du skall inte låta dem förstöra ditt nya liv.” Mamman snurrade en av de mörka lockarna på dotterns hår med sitt pekfinger och smekte henne över kinden. ”Gumsan du är mitt livs ljus och jag vill inte att något skall hända dig! Kom nu så ringer vi till polisen och försöker reda ut det här en gång för alla.”

Några dagar senare ringde det hemma hos dem och en poliskvinna i andra änden berättade att brevet kunnat spåras till en kille som förhörts av dem och erkänt. De hade inte material nog att åtala honom, men trodde att deras förhör avskräckt honom från vidare trakasserier.