En blodig smärtsam hyllning till barnen

Inatt gjorde jag och min karl en varsin tatuering som en hyllning till våra tre ungar, och herregud i skruven vad det gjorde ont emellanåt. Det kändes som om han skar ut den med kniv och jag hade tanken att sluta flera gånger, men bet ihop. När han sedan skulle göra skuggningen blev det sju resor värre och det sved och brann i huden och tårarna var inte långt borta, jag lovar.
Men nu finns dem där forever. Mina tre älsklingar.
Här är bilden på Peters rygg, min får ni senare.